I Bonniers nyutkomna 179 år av ensamhet, berättar tio kvinnliga forskare från Handelshögskolan i Stockholm om sin tid ”på en manlig bastion”. Med sorg och besvikelse beskriver de hur otidsenlig tillvaron tett sig. Och hur ogärna man fortfarande ser kvinnliga professorer. Trots jämställdhetsplaner och målformuleringar. Det får mig att fundera.

”179 år av ensamhet”, Red. Jenny Lantz och Linda Portnoff. Omslag av Lotta Kühlhorn. Bild från Albert Bonniers förlag.

Handelshögskolan i Stockholm grundades 1909 i ganska blygsamt format. Så sakteliga byggde man upp sin attraktionskraft i konkurrens med äldre mera väletablerade lärosäten. Handels blev en maktfaktor som plantskola för näringslivet och den politiska arenan. Men länge var skolan en plats för bara män. Inte ens ambitiösa kvinnor med självförtroende och framtidsvisioner hittade dit. På 1970-talet ledde samhället vägen på olika sätt. 1971 avskaffades den stolliga sambeskattningen av gifta makars inkomster och dagis började bli ett alternativ för yrkesverksamma kvinnor. Plötsligt var det både möjligt och lönsamt att kombinera familj och karriär. 1974 lades också grunden för ”pappaledigheten”. Framtiden ljusnade…

En stilbildande affärskvinna

Hösten 1973 klev jag in på Handels som nybakad ”studentska” med inskrivningsnumret 10937-1. Då hade nästan 11 000 studenter passerat genom sedan starten. Hur många hundra som var kvinnor vet jag inte, men inte var det många fler. Men det året passerades ”all time high” med en 33-procentig andel nyantagna kvinnliga studenter. Det var under Palme-eran och jag kom från ett ganska radikalt gymnasium där båda de kvinnliga lektorerna i företagsekonomi hade gått på Handels. Själv var jag inte särskilt politiskt aktiv men självklart övertygad om båda könens lika värde.

Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare

I gymnasiets andra ring hade vi fått skriva den rikslikande uppsatsen med utgångspunkt i Karin Boyes Kallocain och i tredje ring var uppgiften kvinnlig idrott. Jag skrev en upprorisk text om märkligheten i att det är fulare med en svettig kvinna än en svettig man och fick full pott.

På Handels mötte ett helt annat, betydligt konventionellare för att inte säga gubbigare, lätt kritstrecksrandigt scenario. Undervisningen var superintressant och varje dag gav spännande kunskaper och nya perspektiv men allt vi fick oss till livs serverades av män. Det var uttänkt av män. Det var formulerat av män. Och en del kändes ärligt talat ganska daterat, kyligt och rätt könlöst. Särskilt idén om ”the rational man”, som bara fattade smarta, välkalkylerade beslut på rationella grunder hade jag spontant svårt att tro på. Såvitt jag kunde bedöma lyckades de kvinnliga studenterna minst lika bra med sina studier som killarna och ”Jösses flickor” dånade över scenen på Stockholms stadsteater. Under min tid där fick Handels sin första kvinnliga studentkårsordförande i Linda Steneberg som sjöng ”My boy Lollipop” så det stod härliga till.

Under tre och ett halvt års studier mötte jag bara två kvinnor i lärarrollen. Den ena var Ann Wibble, som så småningom krönte karriären med att bli Sveriges första kvinnliga finansminister. Den andra var Monica Lindstedt, som var assistent i organisationsteori. Hon gick vidare och grundade såväl tidningen Metro som Hemfrid och är därigenom inskriven i den svenska entreprenörshistorien. Förebilder så bra som några. Men ack så få. På Centrum för Näringslivshistoria har vi, ivrigt påhejade av bland andra Tillväxtverket, ägnat en hel del energi åt att sätta sökarljuset på kvinnor som gjort skillnad som entreprenörer. Såväl de som startat och drivit företag som sådana som mer haft karaktär av sociala entreprenörer. De som kan tjäna som förebilder och inspiration för de nya företagare som Sverige så väl behöver.

Kvinnorna har alltid funnits i arbetslivet

Eftersom jag knappast var något akademiskt löfte ägnade jag inte mycket tanke åt den vetenskapliga delen i Handels. Det var näringslivet som lockade. Men den borde väl ha utvecklats genom åren, tänker jag. Inte minst i kölvattnet på 1980-talets Kvinnor Kan och den kvinnliga frammarschen inom alla tänkbara områden borde där varit dynamik. Döm om min besvikelse när jag nu läser ”179 år av ensamhet” och upptäcker hur förfärande lågt det är till tak på mitt kära alma mater. Att det fortfarande är tunnsått med kvinnlig forskarkompetens och hur onödigt tungrott det är för de begåvningar som stretar på. Att det var så när jag gick på grundutbildningen var uppenbart – men fortfarande idag, 2016? Läsningen är skrämmande – och skrämmande bekant för en kvinna som nu varit yrkesverksam i 40 år.

Handelshögskolans i Stockholm lärarråd den 5 oktober 1959. Bild ur Handelshögskolans historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Samhället ändras långsamt. Och i den är det välkänt att den vetenskapliga världen ändras ännu saktare, med gamla strukturer och stenhård konkurrens. Att bli ifrågasatt för sina resultat och idéer har historiskt sett varit vardagsmat för en vetenskapare. Nästan en naturlig följd för den som stuckit fram hakan och tänkt nytt och annorlunda. Men det försvarar inte att man säger ”usch och fy” till hälften av den unika kompetensen genom att motarbeta kvinnor inom akademin. ”Men du är ju i alla fall söt”, som en av forskarna i boken avfärdas när hon som nyantagen doktorand förklarar sitt forskningsområde för en äldre professor. Tala om att missa chansen till mer allsidig belysning av problemställningar och infallsvinklar. Tänk på all ny kunskap som bara stängts ute.

Under min Handels-tid fick vi lyssna till en nybliven svensk Nobelpristagare i ekonomi, skolans egen professor Gunnar Myrdal. Strax därefter fick skolans Bertil Ohlin ekonomipriset även han. Tänk om nästa nobelpristagare från Handelshögskolan var en kvinna. Fast det blir ju bara möjligt om man slutar att krångla och den manliga bastionen istället börjar stötta alla sina egna forskare.

“Hur skildras näringslivets historia?”