Och lika ofta visar han upp sina brister, i den mån han inte råkar vara själva skurken, som i många deckare. Detta kan ha sina naturliga skäl, eftersom viktiga saker måste stå på spel för att brottsmotivet ska bli intressant och trovärdigt och företagaren har resurser på gott och ont. Men var möter vi företagaren nyanserat skildrad i vardagsrollen?

Ett tips: öppna en av Sveriges verkliga kollektivromaner: Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, från 1924. I den svenska småborgerliga stadsmiljön mejslas fyra företagarprofiler ut mer omsorgsfullt: lanthandlare Gustaf Borg, fabrikör Anders Åvik, direktör Olsén (vi ges aldrig något förnamn) och bankiren Sixten Solander.

Boomen gjorde 1800-talets kvinnor till företagare

Borg är gammal när han träder in i romanen, med huvuduppgiften att vara far till den ansvarslöse Thure. Borg började sin bana i ströjobb och enkla Stockholmsförhållanden, men insåg med tiden att handel var något han kunde, och etablerade sig som välbeställd lant- och spannmålshandlare. Han är nu allt tröttare farbror, men har behållit sin ungdoms antiklerikala attityder. Och han oroar sig för att sonens fästmö, som kommit på besök, är för kyligt affärsmässig. Så när hon brevledes från gästrummet till hans sovrum erkänner att hon är gravid blir han först gammelmansförvirrad men slutligen snarast upplivad – hon är tydligen en livskraftig potatis…

Även fabrikören Anders Åviks levnadsbana började enkelt – han var en levnadsglad plåtslagargesäll och blev snart en plåtslagare med framåtanda. Inte minst lär han sig marknadsföra: ”Behöver ni bada? Gör det då i Anders Åviks badkar, vilka hålla hela badet ut och i hundra år däröver!” Någon förnäm borgare blir han aldrig, och känner nog tidvis distansen till hustrun, som lånat normer och attityder från det adliga gods där hon varit husföreståndare. Sjöberg går inte närmare in på Åviks företagargärning, men vi förstår att firmans framgång mer vilar på ägarens energi och framåtanda än på grundläggande branschförnyelse.

“Hur skildras näringslivets historia?”

Direktör Olsén är i förstone rätt anonym, men vi finner honom flera steg upp på den sociala stegen, jämfört med Borg och Åvik. Han håller middagar, hans hustru musiksalonger. Hos honom möts stadens honoratiores, och konversationen om Schubert och Beethoven interfolieras med upplysningar om börsens nya uppstigande stjärnaktier. Desto djupare faller direktören när aktiebubblan spricker – han går i personlig konkurs. Här avslöjar nu Sjöberg nu ett drag hos honom som många nämner som ett entreprenörers säkra kännetecken: framtidstron. Så återkommer också Olsén efter ett antal kapitel i exil – nu som cirkusdirektör. Han föll, men tog sig upp igen, och den positiva livshållningen har han bevarat.

Den mest intressanta profilen är den i berättelsen dem mest perifera: bankiren Sixten Solanders. Som stadens finansman är hans firma i centrum för den spekulationsvåg som slutar i sorg för de flesta. Också han själv är en av förlorarna, och får utskämd lämna staden för att hanka sig fram med tillfällesjobb i fattigdom. Men företagsamheten är präglad i Solander, och vändningen Sjöberg ger honom är en fulländad illustration från 1924 av nationalekonomen Israel Kirzners tes från 1990-talet: entreprenören är den som urskiljer möjligheten ingen annan lägger märke till. Vare sig de julkalendrar eller de tvålar Solander säljer går bra. Men så ser han att tvålaskarna är lika stora som kalendrarna – varför inte slå in dem i samma paket och skapa det unika Julklockeerbjudandet: tvål och kalender i ett? Kombinationen väcker anklang och blir det årets givna julklapp. Solander är på banan igen.

Storstrejken – fack och arbetsgivare i en första konflikt 1909

Är då Birger Sjöberg en marknadsekonomins energiske profet i sin roman, en dold nyliberal? På intet vis, hans skildring av spekulationens följder och girighetens förföriska frestelser tillhör svensk litteraturs guldkorn; få kan undgå att känna igen sig själva. Spekulationsekonomins officiant notarie Petrus Anker slutar däremot på sinnessjukhus. Ska man nämna något ekonomperspektiv är det i stället Wilhelm Röpkes och hans ”soziale Marktwirtschaft” som faller i tankarna. Den lilla stadens företagare verkar hos Sjöberg i ett socialt sammanhang, de stärker detta i stället för att bryta sönder det.

”Var optimist” var Gustaf Dahléns motto. Det kunde lika gärna ha varit Borgs, Åviks, Olséns och Solanders.

Att de är företagare utesluter inte de andra sidorna av deras personligheter, där inte minst humorn balanserar de ekonomiska ambitionerna. Men tydligt är att det är deras karaktär som gör dem till det de är, och att en grundläggande del i dessa deras personligheter är optimismen och framtidstron.

”Var optimist” var Gustaf Dahléns motto. Det kunde lika gärna ha varit Borgs, Åviks, Olséns och Solanders.