DRÖMMAR OM HOLLYWOOD
1923 ger sig paret av till Hollywood för att skriva filmmanus för de stora filmbolagen. Andra svenskar som åkte till Hollywood var Greta Garbo, Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Resan ledde inte till det genomslag de hade tänkt sig. Den som får ut mest av resan är antagligen Stina som publicerar en hel rad reseskildringar i Bonniers Veckotidning samma år. Bland annat i nr 9 Månen på Broadway, nr 15 Filmstäder och andra och nr 23 Urpremiärer i Hollywood.
Hjalmar skriver i ett brev till Tor Bonnier att han ”har ännu ej skrivit något för B.V.T (däremot har visst Stina gjort det – men jag läser ogärna konkurrenter).” I korrespondensen med Tor syns det också att hon läser manuskript som eventuellt ska publiceras av förlaget bland annat Utkastad i världen av Hector Malot, en bok hon finner gammal och förlegad.
Kvartetten som sprängdes beskriver företagaren
I slutet av 1926 vill Hjalmar skiljas men Stina fortsätter ändå att driva familjeföretaget Bergman. Hjalmars text om Jesus i julnumret 1926 av Bonniers Veckotidning anses alltför grov så Tor och Stina kommer överens om att den skall bytas ut mot en text om Ludwig von Bathwyl i stället, en karaktär från Hjalmars Flicka i frack. Hon föreslår att titeln på den nya julnovellen ska vara Batalj vid Bångbro. Samtidigt skriver hon på sin första bok och debuterar 1927 med Stygga barn och snälla på Bonniers förlag.
STINA GÖR REGIDEBUT
Samma år som de åkte till USA hade Hjalmar färdigställt komedin Swedenhielms för teatern. En komedi om en adelsfamilj och fysikprofessorn Rolf Swedenhielm, som står på ruinens brant och vars enda hopp är att han kan få nobelpriset i fysik. Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1925. Den blev en succé och ganska snart turnerade den i Europa. Med den pjäsen gjorde Stina sin regidebut, hon regisserade uppsättningarna i både Amsterdam och Mainz. Pjäsen skrevs senare om till filmmanus av Gösta Stevens och Ragnar Hyltén-Cavallius.
Manuset ratades dock och skrevs om av Stina. Som medförfattare hade hon den blivande filmlegenden Gustav Molander, som hon kom att samarbeta med i flera filmmanus. Stina hade lång erfarenhet av Swedenhielms, hon hade regisserat pjäsen tidigare och hade en unik inblick i Hjalmars sätt att skriva.
I en recension i Svenska Dagbladet skriver EWO: ”Med filmen Swedenhielms har svensk filmproduktion för första gången på många år icke blott internationell standard, utan till och med hög internationell standard.« Filmen hade premiär 1935. Vid det laget är Stina änka.
Andra världskriget bröt ut och det fanns ett stort behov av svensk film när utländsk film blev svår att får tag på.
MANUSDROTTNINGEN KLIVER FRAM
Stinas manus var nyskapande genom att hon baserade dem på litterära verk, något som låg helt rätt i tiden. Svensk film hade tidigare inriktat sig på lättsamma komedier.
Andra världskriget bröt ut och det fanns ett stort behov av svensk film när utländsk film blev svår att får tag på. Stämningen i Europa blev en annan och ett utrymme för mörkare teman skapades. Den svenska filmbranschen gick alltså igenom en stor förändring precis när Stina tillträdde som chef.
Hon använde sig av amerikansk dramaturgi där handlingen byggs mot ett klimax. Hon hade alltid ögonen öppna för nya förmågor, bland annat gick hon på studentteater där en ung Ingmar Bergman satte upp sin första pjäs ”Kaspers död”. Inte långt efter det blev Ingmar erbjuden att komma till SF, en positiv erfarenhet han sedan skrev om i Laterna Magica.
Från Absolut till Zorn – transatlantiska band genom historien
Arbetet på manusavdelningen var ett strikt nio-till-fem-jobb. Manus skrevs utifrån existerande romaner och noveller. Stina skapade en struktur som liknade den amerikanska hon lärt sig i Hollywood.
Berättelsens tempo var viktigt, ”Historien måste från början vara så rik, så fylld av liv, och det måste ske så mycket för att filmen skall bli fullödig, att varje millimeter behövs för en väsentlighet. Vad är då det väsentliga? Jo, det är resultatet och klimaxen i varje skeende. Publiken har inte tålamod att se ett skeende växa fram långsamt,” skrev Stina i Några ord om hur man skriver film, en handbok om manusskrivande, som hon gav ut 1942.
HOLLYWOOD TILL SLUT
1938 hade En kvinnas ansikte premiär, en av Stinas största framgångar. Det var en omarbetning av den franska filmen Il était une fois … skriven av Francis de Croisset, som Stina nu bearbetade till ett svenskt manus med Gösta Stevens och Ragnhild Prim.
Filmen rönte internationell framgång på filmfestivalen i Venedig. Rättigheterna till manus såldes till Hollywood, där den spelades in 1941 och hade titeln A Woman’s Face. 17 år efter resan till USA var cirkeln äntligen sluten, ”Bergmännen” som Stina kallade sig själv och Hjalmar, hade skrivit för Hollywood. Stina var kvar på SF till 1947, då hon gick i pension.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!