Stina Bergman var legendarisk chef för SF Studios manusavdelning under 1940-talet. Då var hon redan änka efter författaren Hjalmar Bergman vars filmmanus hon hade stor delaktighet i. Som konstnärlig ledare vid SF Studios fostrade hon en kader nya manusförfattare, bland dem en ung manustvättare vid namn Ingmar Bergman.
Artikeln har tidigare publicerats i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2019.
Stina Bergman var 52 år gammal när hon 1940 intog chefsplatsen på manusavdelningen på Svensk Filmindustri (dagens SF Studios). Nu kunde hon ta plats på ett sätt som inte varit möjligt tidigare, när hennes yrkesskicklighet ofta hamnat i skuggan av hennes make, den store författaren Hjalmar Bergman, som hon var gift med från 1908 fram till hans död 1931.
Men hur kom hon dit? Hur skaffade hon sig den erfarenhet som senare tog henne till SF:s manusavdelning? Genom att ur ett annat perspektiv läsa författarkorrespondensen i Bonnierförlagens arkiv går det att hitta en hel del om Stinas groende karriär som översättare, redigerare, författare och lektör i skuggan av Hjalmar. Både Stinas och Hjalmars korrespondens med förlaget finns bevarade och de visar på att Stina också arbetade på uppdrag av Bonniers.
FÖDD I EN KULTURFAMILJ
Stina föddes i Stockholm den 29 april 1888. Hon växte upp i en fullfjädrad teaterfamilj, fadern var August Lindberg, skådespelare, känd Shakespearetolkare och regissör vid de kungliga teatrarna. Modern Augusta, född Blomstedt, var även hon en respekterad skådespelare med anställning på Dramaten.
Brodern Per Lindberg blev med tiden en hyllad regissör på Lorensbergsteatern i Göteborg och satte bland annat upp Hjalmar Bergmans pjäser. Systern Greta Lindberg gifte sig med Tor Bonnier, förläggare på Bonnierförlagen. Stina var alltså svägerska till förlagsredaktören på Bonniers vilket kan förklara den personliga ton som paret Bergman har i sin korrespondens till förlaget Bonniers.
Stina och Hjalmar träffades ute på Dalarö 1903 där familjen Lindberg hade sommarställe och det var ingen slump. Pappa August och mamma Augusta var mentorer till Hjalmar, som umgicks flitigt med Lindbergs ute på Dalarö som en nära vän till familjen. Augusta får fler brev av Hjalmar än August och framstår som en viktigare mentor än sin man. Hjalmar skickar sina texter och dramer till henne för läsning och han tackar för de kommentarer han får. I sina brev titulerar han dem Tante och Farbror.
ETT NAMN, MEN TVÅ SKRIBENTER
Hjalmar är van vid att resa och rätt snart ger sig det unga paret Bergman ut i Europa. Redan som förlovade åker de till Paris. Många brev blev skickade till vänner och familjer och där det går att följa paret tätt genom deras livskriser och arbete.
I korrespondensen med Bonniers finns också Tor Bonniers brevkopior på det han skickat. I ett brev skriver Stina skämtsamt att hon är “Hjalmars skrivmaskinsfröken”, men redan 1908 får hon ta över Hjalmars manusarbete med Savonarola. I ett brev till sin mor berättar hon hur hon skulle läsa högt ur manuskriptet för att de sedan gemensamt skulle kunna göra strykningar men att hon sen fick arbeta med manuset själv och göra de nödvändiga strykningarna.
Eric Forsgren – pionjär inom företagsfil
I förlagskorrespondensen ligger Stinas brev parallellt i tiden med Hjalmars, där avhandlar de samma saker, samma pjäser, samma noveller och samma filmer. Det är uppenbart att de driver författarskapet tillsammans, både Hjalmar och Stina använder “vi” i sina brev. Hjalmar skriver och Stina sköter det administrativa samtidigt som hon skriver egna texter, redigerar manuskript, är lektör och översättare.
Att kalla sig själv för Hjalmars skrivmaskinsfröken är alldeles för blygsamt. Romanen Savonarola är bara ett av exemplen på hur hon både renskrev hans manus och föreslog ändringar och strykningar. Efter att romanen blivit refuserad av Hjalmars dåvarande förlag Ljus ordnar Stina och systern Greta Bonnier kontakt med Bonniers förlag och boken antas där.
I slutet av 1919 träffas han och Nils Asther, som senare kommer att kallas “fosterson” i breven till Tor Bonnier. Det är en av de första relationer med yngre pojkar som han kommer att ha genom åren.
Hon ordnar med saker kring Hjalmars arbete, bland annat ser hon till att det publiceras notiser om att han gjort en översättning av Machiavellis Fursten som publiceras 1914. I ett brev till Tor Bonnier den 10 december 1913 skriver Hjalmar: “ja, det är nu Stinas idé det där med notiser, och gör det ingen annan godt, så gör det henne. Härmed alltså formuläret och heder och tack på förhand! P.S. sista arket är som Du ser i två varianter. A är den riktiga, men Stina säger att publiken skulle finna det “fånigt”. Tar du saken o delar hennes åsikt, så skulle alltså B rycka in istället.”
Men att vara gift med Hjalmar Bergman är inte lätt. Svartsjukan är ett tidigt inslag i äktenskapet. 1914 skriver han till Stina “Och trodde du, att jag tog dig för att få en kvinna i sängen eller en hustru i huset, så tog du fel. Jag tog dig för att vara ensam med dig i min värld.” Samtidigt är Hjalmar själv otrogen, och ofta med unga män. I slutet av 1919 träffas han och Nils Asther, som senare kommer att kallas “fosterson” i breven till Tor Bonnier. Det är en av de första relationer med yngre pojkar som han kommer att ha genom åren.
Företagsfilmen – medievärldens fula ankunge
Stina åker till sin svärmor i Örebro för att försöka bearbeta hela situationen. Hjalmar strålar snart samman med Stina i Örebro för att sedan återvända tillsammans med henne till Stockholm. I ett brev till sin mor Augusta skriver Stina “Men spotta i näven och ta nya tag heter det, en gång svor jagpå att ingen skulle få sätta honom på dårhus så länge jag lever, nu får jag visst svära på att laga att jag inte själv heller ska dit, så länge livhanken räcker.”
I januari 1920 är Hjalmar i Köpenhamn med Nils och han rapporterar i vänskaplig ton om vad han och Nils har för sig, de går på teater och tittar på konst. Nils blir en del av deras liv och 1922 är han med på Dalarö som “sommarpojke”. Stina fortsätter se efter och städa upp efter Hjalmar. Efter att han skickat ett surt brev till Per Lindberg om att han inte får någon respons på sina skickade manus förklarar Stina hans utfall med att “det är en människa som inte har sitt nervsystem i oskadat skick”.
DRÖMMAR OM HOLLYWOOD
1923 ger sig paret av till Hollywood för att skriva filmmanus för de stora filmbolagen. Andra svenskar som åkte till Hollywood var Greta Garbo, Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Resan ledde inte till det genomslag de hade tänkt sig. Den som får ut mest av resan är antagligen Stina som publicerar en hel rad reseskildringar i Bonniers Veckotidning samma år. Bland annat i nr 9 Månen på Broadway, nr 15 Filmstäder och andra och nr 23 Urpremiärer i Hollywood.
Hjalmar skriver i ett brev till Tor Bonnier att han “har ännu ej skrivit något för B.V.T (däremot har visst Stina gjort det – men jag läser ogärna konkurrenter).” I korrespondensen med Tor syns det också att hon läser manuskript som eventuellt ska publiceras av förlaget bland annat Utkastad i världen av Hector Malot, en bok hon finner gammal och förlegad.
Kvartetten som sprängdes beskriver företagaren
I slutet av 1926 vill Hjalmar skiljas men Stina fortsätter ändå att driva familjeföretaget Bergman. Hjalmars text om Jesus i julnumret 1926 av Bonniers Veckotidning anses alltför grov så Tor och Stina kommer överens om att den skall bytas ut mot en text om Ludwig von Bathwyl i stället, en karaktär från Hjalmars Flicka i frack. Hon föreslår att titeln på den nya julnovellen ska vara Batalj vid Bångbro. Samtidigt skriver hon på sin första bok och debuterar 1927 med Stygga barn och snälla på Bonniers förlag.
STINA GÖR REGIDEBUT
Samma år som de åkte till USA hade Hjalmar färdigställt komedin Swedenhielms för teatern. En komedi om en adelsfamilj och fysikprofessorn Rolf Swedenhielm, som står på ruinens brant och vars enda hopp är att han kan få nobelpriset i fysik. Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1925. Den blev en succé och ganska snart turnerade den i Europa. Med den pjäsen gjorde Stina sin regidebut, hon regisserade uppsättningarna i både Amsterdam och Mainz. Pjäsen skrevs senare om till filmmanus av Gösta Stevens och Ragnar Hyltén-Cavallius.
Manuset ratades dock och skrevs om av Stina. Som medförfattare hade hon den blivande filmlegenden Gustav Molander, som hon kom att samarbeta med i flera filmmanus. Stina hade lång erfarenhet av Swedenhielms, hon hade regisserat pjäsen tidigare och hade en unik inblick i Hjalmars sätt att skriva.
I en recension i Svenska Dagbladet skriver EWO: “Med filmen Swedenhielms har svensk filmproduktion för första gången på många år icke blott internationell standard, utan till och med hög internationell standard.« Filmen hade premiär 1935. Vid det laget är Stina änka.
Andra världskriget bröt ut och det fanns ett stort behov av svensk film när utländsk film blev svår att får tag på.
MANUSDROTTNINGEN KLIVER FRAM
Stinas manus var nyskapande genom att hon baserade dem på litterära verk, något som låg helt rätt i tiden. Svensk film hade tidigare inriktat sig på lättsamma komedier.
Andra världskriget bröt ut och det fanns ett stort behov av svensk film när utländsk film blev svår att får tag på. Stämningen i Europa blev en annan och ett utrymme för mörkare teman skapades. Den svenska filmbranschen gick alltså igenom en stor förändring precis när Stina tillträdde som chef.
Hon använde sig av amerikansk dramaturgi där handlingen byggs mot ett klimax. Hon hade alltid ögonen öppna för nya förmågor, bland annat gick hon på studentteater där en ung Ingmar Bergman satte upp sin första pjäs “Kaspers död”. Inte långt efter det blev Ingmar erbjuden att komma till SF, en positiv erfarenhet han sedan skrev om i Laterna Magica.
Från Absolut till Zorn – transatlantiska band genom historien
Arbetet på manusavdelningen var ett strikt nio-till-fem-jobb. Manus skrevs utifrån existerande romaner och noveller. Stina skapade en struktur som liknade den amerikanska hon lärt sig i Hollywood.
Berättelsens tempo var viktigt, “Historien måste från början vara så rik, så fylld av liv, och det måste ske så mycket för att filmen skall bli fullödig, att varje millimeter behövs för en väsentlighet. Vad är då det väsentliga? Jo, det är resultatet och klimaxen i varje skeende. Publiken har inte tålamod att se ett skeende växa fram långsamt,” skrev Stina i Några ord om hur man skriver film, en handbok om manusskrivande, som hon gav ut 1942.
HOLLYWOOD TILL SLUT
1938 hade En kvinnas ansikte premiär, en av Stinas största framgångar. Det var en omarbetning av den franska filmen Il était une fois … skriven av Francis de Croisset, som Stina nu bearbetade till ett svenskt manus med Gösta Stevens och Ragnhild Prim.
Filmen rönte internationell framgång på filmfestivalen i Venedig. Rättigheterna till manus såldes till Hollywood, där den spelades in 1941 och hade titeln A Woman’s Face. 17 år efter resan till USA var cirkeln äntligen sluten, “Bergmännen” som Stina kallade sig själv och Hjalmar, hade skrivit för Hollywood. Stina var kvar på SF till 1947, då hon gick i pension.
