Jag är ett exempel man kan lyfta fram för att visa hur lyckad Sveriges småföretagarpolitik är då även en relativt ostrukturerad musiker kan vara sin egen och få det att gå runt. Men jag är också ett exempel på en som aldrig haft en dröm om att bli näringsidkare. Jag vill inte ha något företag.

Tyvärr är det egna företagandet enda sättet för mig att jobba med det jag kan och vill. Det är naturligtvis ekonomiskt fördelaktigt, men att personligen ha ansvar för varje öre är för mig förknippat med olust, och jag funderar ofta över om det är värt det. För att inte tala om känslan att tvingas stå utanför det sociala försäkringssystem jag helst skulle vilja inkluderas i.

Mitt företag är tio år gammalt och jag har ofta varit nära att lägga av då oron blivit för stor. Visst har jag större frihet att styra över min vardag än många med anställning, men utan känsla av grundtrygghet har jag svårt att känna mig fri.

Den svenska näringsfriheten firar 150 år, och visst är det fantastiskt att enskilda medborgare får starta och driva företag. Om man nu vill det.