Den bortglömde direktören

En gång visste alla i Västerås vem Sigfrid Edström var. Han var Direktören. Chefen för Asea, det företag som dominerade västeråsarnas liv. Han anställde och avskedade, han lockoutade och byggde bostäder, han krävde lydnad och han ordnade med sjukkassor. Johannes Sigfrid Edström – han tog alltid med initialen J när han skrev sitt namn – var verkställande direktör i Asea i trettio år, från 1903 till 1933. Därefter var han ordförande i bolagets styrelse i ytterligare drygt femton år.

Jag har bott i Västerås hela mitt liv. Min morfar jobbade på Asea, mamma och pappa gjorde det också i sin ungdom, liksom mina morbröder. Morfar berättade högaktningsfullt om Direktören som hade bott i Villa Asea i Stallhagen. Vad hade Västerås varit utan honom?

LIKT EN SHERIFF I VILDA VÄSTERN
Sigfrid Edström var trettiotvå år och chef för Göteborgs spårvägar när han rekryterades av Marcus Wallenberg sr i Stockholms Enskilda Bank för att ta hand om ett elektrotekniskt bolag som stod hisnande nära en konkurs. Edström klev av tåget på perrongen i Västerås, omsvept av lokets ånga, för att börja ett nytt liv och för att skriva företagshistoria. Det var på den amerikanska nationaldagen, den 4 juli, 1903. Han kom till småstaden Västerås, likt en nyutnämnd sheriff till en laglös håla i Vilda västern.

Jag har tidigare skrivit om Asea och Sigfrid Edström i Vestmanlands Läns Tidning, och i boken 1917 med den långa undertiteln: En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. Då satt jag många timmar på Riksarkivet i Stockholm och gick igenom Edströms brev från åren kring 1917. Det var då jag insåg vidden av hans verksamhet.

Edström uppmanade arbetarna att ansluta sig till facket för att arbetsgivaren skulle få en rejäl motpart att förhandla med.

Ju mer jag läste om honom, desto mer imponerad blev jag över hur han byggde sin karriär utan hjälp av ärvda förmögenheter. Han skaffade sig sin position på egen hand och han samlade med åren på sig en stor privat förmögenhet. Han låg nära schablonbilden av den unge mannen av folket som arbetade sig upp till samhällets topp. Jag fascinerades av hans kontakter med ledande socialdemokrater för att trygga arbetsfreden.

Edström uppmanade arbetarna att ansluta sig till facket för att arbetsgivaren skulle få en rejäl motpart att förhandla med. Jag läste om och om igen hur han hanterade den första lockouten som Verkstadsföreningen kastade i hans knä när han kom till Asea, och jag gillade samarbetet mellan staten och kapitalet när Edströms Asea byggde kraftverk åt Vattenfall och järnvägar åt SJ.

BANADE VÄG FÖR FOLKHEMMET
Sigfrid Edström var sinnebilden för den svenske industrialisten som banade väg för folkhemmet, med stöd av Wallenbergarna och i samarbete med staten och med starka fackliga organisationer. Han var ordförande i Sveriges Verkstadsförening och i Svenska Arbetsgivareföreningen. Det var på något sätt självklart att han skulle sitta ordförande och leda de förhandlingar som ledde fram till det klassiska Saltsjöbadsavtalet med Landsorganisationen.

Scenen när avtalet skrevs under hade kunnat vara en bra början på den biografi som nu är klar. Det var en mörk decemberdag, fyra dagar före julafton 1938, i SAF:s högborg på Blasieholmen. Elva herrar poserade framför tidningarnas fotografer. Fyra av dem satt, de andra stod bakom. Det var ett högtidligt ögonblick.

Huvudavtalet som låg på bordet kom att kallas Saltsjöbadsavtalet, eftersom förhandlingarna mestadels hade ägt rum på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. Avtalet lade grunden för flera årtionden av arbetsfred. Arbetare och arbetsgivare hade gjort upp utan att staten lagt sig i. Det där håller på att glömmas bort.

Lika bortglömda är Sigfrid Edströms insatser inom idrotten. Han var den störste och mest inflytelserika idrottsledare som Sverige någonsin haft. Han var med om att starta både det svenska Riksidrottsförbundet och det Internationella friidrottsförbundet. Han var olympisk ledare redan 1906, han ledde organisationen av OS i Stockholm 1912 och han blev idrottspamparnas pamp som ordförande i den Internationella olympiska kommittén, IOK, från 1946 fram till och med spelen i Helsingfors 1952.

ORDFÖRANDE I IOK
En bok om Sigfrid Edström skulle också ha kunnat börja med en scen från Wembley en augustidag 1948 under OS i London, när han som åldrande ordförande i IOK delade ut medaljerna på innerplanen. Han haltade in på gräsmattan med käppen i höger hand för att stötta den trilskande vänstra höften. Åttiotvåtusen åskådare jublade när han fiskade upp medaljerna ur kavajens fickor, alltid med rätt valör. Sigfrid hade alltid guldmedaljen i bröstfickan.

Som headhuntad vd byggde Sigfrid Edström sedan upp Asea i Västerås till ett av samtidens mest betydelsefulla svenska företag och han blev ett aktat namn även utomlands, inte minst för sitt ledarskap inom Internationella Handelskammaren.

Jag var mer konventionell och valde en början på 1870-talet när Sigfrid var liten och föll överbord från pappans fartyg i Engelska kanalen. Sagan hade kunnat sluta innan den knappt börjat. Men Sigfrid räddades av en styrman, han gick så småningom på Chalmers i Göteborg, fick stipendium för tekniska högskolestudier i Zürich, praktiserade i USA innan han strax före förra sekelskiftet blev ung chef för Göteborgs spårvägar.

Som headhuntad vd byggde Sigfrid Edström sedan upp Asea i Västerås till ett av samtidens mest betydelsefulla svenska företag och han blev ett aktat namn även utomlands, inte minst för sitt ledarskap inom Internationella Handelskammaren. Asea hade elvahundra anställda när Edström kom till Västerås. När han slutade som vd och lämnade över till sin svåger Arthur Lindén 1933 hade Asea över tiotusen anställda. Det var nästan en tiodubbling.

Ändå är det inte många som minns Sigfrid Edström. Asea finns inte längre. Bolaget upphörde 1987 när Percy Barnevik drev igenom fusionen med schweiziska Brown Boveri och skapade ABB. Snart är den gamle Aseachefen bara ett namn på en gata, Sigfrid Edströms gata, i stadsdelen Hammarby. Där köpte förresten Asea en gång mark och byggde bostäder för de flera tusen italienare som rekryterades till Västerås för att klara alla stora beställningar åren efter andra världskriget.

MEN VEM VAR HAN EGENTLIGEN?
Allt eftersom åren gått har bilden av den dynamiske ledaren Sigfrid Edström fått fler nyanser. Jag har tagit del av saker som jag helst velat förtränga. Jag har läst om hur Edström vräkte strejkande arbetare från Aseas bostäder, hur han ogillade agitation på arbetsplatserna, hur han såg socialistiska spöken och hur han till en början gillade vad nationalsocialisterna gjorde i Tyskland för att möta den hotande bolsjevikiska framryckningen i öster. Jag har läst dokument i Riksarkivet som visat hur Edström använde antisemitiska påståenden i sin korrespondens med andra idrottsledare för att med alla medel se till att de olympiska spelen kunde genomföras i Berlin 1936.

Min idoliserande bild av Sigfrid Edström har krackelerat. Vem var han egentligen? Häromåret bestämde jag mig för att än en gång ta tåget från Västerås till Riksarkivet där Sigfrid Edström 1956 deponerade hela sin imponerande samling av brev, dagböcker och fotografier med självbiografiska anteckningar. Jag reste till Karlskoga där ABB förvarar Aseas historiska arkiv. Jag intervjuade flera av hans barnbarn, jag besökte de platser där han bott och verkat, men jag gör inte anspråk på att avslöja några entydiga vetenskapliga sanningar.

Däremot tror jag mig ha hittat min egen subjektiva bild av honom. Han tog på sig politiska skygglappar när det behövdes, men ju längre andra världskriget pågick, desto mer kritisk blev han till nazisterna. Och skräcken för kommunisterna var inte större än att han lät sig köras i tjänstebilen ut till Ingarö sommaren 1945 för att komma överens med Per Albin Hansson om den stora ”ryssordern”, där staten ställde upp med krediter till Sovjet och där Asea gjorde jobbet.

Sigfrid Edström hade sina fördomsfulla fel och brister. Men han var Direktörernas direktör. Vad hade Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget varit utan honom? Vad hade svenskt näringsliv och den olympiska idrotten varit utan honom?

PRENUMERERA PÅ TIDSKRIFTEN FÖRETAGSHISTORIA HÄR