Såg en karta på ett museum en gång. Det var en karta över Ryssland med fabriker, kraftverk och annat inlagda. En plan över näringslivsstrukturen, helt enkelt. Men den var inte från Sovjettiden, utan från tsartiden. Planekonomin var nämligen i grunden inte en kommunistisk idé. Planekonomi var något Lenin lärde av sina föregångare. Marx talar som bekant om vem som skall äga produktionsmedlen, men säger inget om centralplanering eller priskontroller. Den idén fanns redan. Lenin tog i praktiken över ett sätt att se på produktionens organisation. Han bytte bara ut kommendanterna i kommandoekonomin.

Och så var det historiskt sett även i Sverige och den flesta andra länder, om än inte vid tiden för ryska revolutionen. Staten, kungen, bestämde vad som skulle produceras och av vem. Gods, gruvor, järnproduktion, väverier, verkstadsteknisk industri (i huvudsak vapen), allt hade karaktären av förläningar. Kungen delade ut, eller snarare sålde, rättigheter att driva produktion och handel. Enklare hantverk reglerades genom skråsystemet.

Med andra ord var det inte de dugligaste entreprenörerna som drev näringar, utan de som på ena eller andra sättet tillskansat sig privilegier. Och de slapp också konkurrens. Det är lätt att inse att denna ordning både höll tillbaka utvecklingen och gav de privilegierade möjlighet att skapa orättfärdiga vinster på konsumenternas bekostnad.

Här har vi säkert en av förklaringarna till misstänksamheten mot företag och förmögenhetsbildning. Det är en synnerligen liten del av mänsklighetens historia där vi haft näringsfrihet. Där dugliga människor kunnat starta företag och i fri konkurrens med andra bli rika på att tillfredsställa medmänniskornas behov. Normalläget är privilegier och skydd från konkurrens. Historien kastar som vanligt en lång skugga in i framtiden.