Den 24 april 1961 bärgades Vasaskeppet från Stockholms Ström, där det legat sedan förlisningen 1628. Bärgningen var resultatet av flera års planering och tekniska insatser.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.
Den 24 april 1961 bärgades Vasaskeppet från Stockholms Ström, där det legat sedan förlisningen 1628. Bärgningen var resultatet av flera års planering och tekniska insatser.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2024 #3.
Den 24 april 1961 samlades åskådare och ett stort pressuppbåd, för att få se ett under ske framför sina egna ögon, när de första delarna av Vasaskeppet såg dagens ljus för första gången sedan den olycksdrabbade jungfrufärden.
Det var Anders Franzén som efter att ha letat länge, några år tidigare lyckades hitta Vasaskeppet där hon låg på 33 meters djup. Men det var nu det gällde, skulle bärgningen lyckas?
Läs också: Utan reklamen inget Vasamuseum
Först syntes toppen av en spalt och därefter även några skulpturer. Efter en stund kunde Anders Franzén gå ombord tillsammans med dykarbasen Per Edvin Fälting. Publiken jublade allt medan Vasaskeppet skymtade fram.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
Efter nästan 333 år på botten av Stockholms Ström syntes fartyget nu igen när hon kämpade sig upp över ytan. När hon gick i kvav 1628 och förliste inför chockade åskådare, var det ingen som hade kunnat föreställa sig att fartyget en gång skulle bärgas i sin helhet.
Redan på 1600-talet hade människor dock hämtat upp kanonerna och i dag finns därför endast några få kanoner kvar. Genom att läsa gamla brev som rådet i Stockholm skrev till kungen samt studera gamla kartor, kunde till sist Vasa lokaliseras.
Läs också: Vasaloppet – en pionjär i sponsorspåren
Att få upp ett så pass gammalt träskepp som låg nedbäddad i slam och gyttja, är ingen lätt sak, men närheten till Beckholmen och Galärvarvet var till stor hjälp. Där fanns många hjälpmedel att tillgå. Anders Franzén kom tidigt i kontakt med Neptunbolaget, Broströmkoncernens bärgningsavdelning. De visste hur man skulle göra och hade en mer eller mindre beprövad teknik i att få upp skeppet från botten.
Neptunbolaget skakade på huvudet åt galna tankar om pingisbollar och annat som skulle få upp skeppet. Företaget ville lösa bärgningen genom att spola fram tunnlar under skeppet och det skulle inte Neptunbolaget göra, utan det fick marinen ordna. Marinen fick lägga dykarskolan för militärer på Vasas bärgning och de fick i uppdrag att ordna sex tunnlar under vraket. Tunnlarna spolades fram och blev ungefär 20–25 meter långa.
En av dykarna, Åke Lundqvist, berättar i en podd att han spolade fram långa tunnlar med ett så kallat Zetterström-spolmunstycke. Han berättar att det var åtta dykare som arbetade med tunnlarna under en längre tid.
Läs också: Redarimperiet som gick på grund
Neptunbolaget fraktade två bärgningspontoner till platsen. De gick under namnen Oden och Frigg. Stora vajrar lades ner under skeppet, brokar kallas de för. Därefter påbörjades arbetet med att pumpa ur vattnet ur pontonerna och då lyfte sig Oden och Frigg och sedan också Vasa upp ur gyttjan.
Under ungefär en månad flyttades sedan skeppet steg för steg i mindre etapper till grundare vatten. Efter en tid låg hon i närheten av Kastellholmen på ungefär 15-16 meters djup och där kunde man sedan göra utgrävningen. Många fynd hittades där.
På Beckholmen fanns stora badkar med vatten där de lösa fynden sedan kunde läggas och tas om hand. Där påbörjades också arbetet med att göra henne tät. Efter en dryg månad kunde hon segla på sin egen köl och tas in i torrdockan på Beckholmen och pallas upp på en flytponton. Och på den flytpontonen står hon än i dag, inne på museet.