Historiskt har det funnits åtskilliga löneförmåner som i dag är helt bortglömda. En del till stor nytta för de anställda, en del kanske mer till nytta för arbetsgivaren. Vi tittar på Telefon AB LM Ericsson, dagens Ericsson, och deras anställningsförmåner genom tiderna.
En variant av artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 2 2012.
När Ericsson grundades 1876 fanns inte Försäkringskassan eller några andra allmänna sjukkassor. Den som blev sjuk fick kanske själv avlöna en inhoppare. Under 1880-talet försökte därför arbetarna på Ericsson gå samman och grunda en egen sjukkassa. Försöken löpte inte så väl ut och det hela rann ut i sanden.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
År 1889 blev bolagets grundare Lars Magnus Ericsson uppmärksam på problemet och beslöt att göra något åt situationen. Han såg till att en sjukkassa grundades och satte själv in grundplåten på 1 000 kr. Utöver att ge ut sjukersättning fungerade denna inrättning även som begravningskassa. I samband med att lagen om allmän sjukförsäkring infördes 1931 avvecklades sjukkassan. Begravningskassan fortsatte dock sin verksamhet fram till 1978 då den slutgiltigt, skulle man kunna säga, gick i graven.
Ericssons galopperande stekpannor
Under 1:a världskriget ransonerades många livsmedel. De så kallade gulaschbaronerna, som ansågs sko sig på de dåliga tiderna och höga priserna, blev ökända. Arbetarna inom Ericsson startade därför en egen livsmedelskommitté. Inom ramen för denna skulle man tillsammans göra större inköp direkt av producenterna, utan fördyrande mellanhänder. Bolaget såg positivt på verksamheten och stöttade den genom att ställa en gratis ”butikslokal” till förfogande.
Alltsedan 1880-talet hade Ericsson större delen av sin verksamhet på Tulegatan i Stockholm. Detta gjorde att de flesta anställda, både arbetare och tjänstemän, bodde på gångavstånd från fabriken. När flyttlasset i början av 1940-talet gick till Midsommarkransen, och den nybyggda fabriken där, var det många som fick en avsevärt längre sträcka att färdas till arbetet.
Bolagets vd, Hans Theobald Holm, slöt då ett avtal med cykeltillverkaren Monark. Varje anställd fick köpa sig en cykel till rabatterat pris. Cyklarna levererades omonterade, och som en extra förmån fick man stanna kvar i fabriken efter ordinarie arbetstid och montera sin cykel med hjälp av bolagets verktyg.
Dessutom fanns företagshälsovård, en sorts bank som hjälpte medarbetare i utrikestjänst att hålla reda på räkningar, barnpassning och mycket annat.
