Svenska diamanter
VISA BILDTEXT
Högtryckspressen Quintus uppfanns av Baltzar von Platen. När von Platen presenterade sin uppfinning för Asea insåg de snabbt potentialen och valde att inleda ett hemligt forskningsprojekt. Foto: AB Electrolux arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRETAGEN AV: Helena Nilsson 2023-07-30

Svenska diamanter

För 70 år sedan, 1953, ska svenska Asea ha varit först i världen med att ta fram syntetiska diamanter, men upptäckten hölls hemlig och ett amerikanskt bolag hann presentera sina upptäckter först.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2023 nr 2.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Fram till 1700-talet var Indien världens främsta diamantland. Det var där den allra första stenen ska ha hittats för flera tusen år sedan och i sanskrit­skrifter från år­hundradena före Kristus berättas det om hur handeln med diamanter gick till. Där kallades de vajra, senare skulle de få namnet diamant efter grekiskans adamas för oöver­vinnerlig. För det var just det stenarna sades vara.

Läs också: Den bortglömde direktören

I slutet av 1700-talet upptäckte forskare att diamanter i själva verket består av kol, och några årtionden senare började man förstå att tryck kunde ha något med kolets omvandling att göra. Det var en kittlande upptäckt, för om de efter­traktade stenarna skapades av kol och tryck borde det vara möjligt att fram­ställa dem på konstgjord väg.

Sedan dess har många försök gjorts och flera kända forskare engagerade sig i frågan, bland andra nobel­pristagarna Henri Moissan och C. V. Raman. Men det skulle dröja till mitten av 1900-talet innan en grupp forskare lyckades skapa de första syntetiska diamanterna, och den historiska händelsen ägde rum i ett hemligt hög­trycks­laboratorium här i Sverige.

En 1 200 tons Quintuspress på Asea:s högtryckslaboratorium i Robertsfors. Foto: Folke Byström/Tekniska museet.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

QUINTUSPRESSEN
Diamanter är inte bara vackra att se på. Tack vare sina egenskaper har stenarna länge använts i tekniska samman­hang, inte minst som slip­medel. Det var just industriella diamanter som Baltzar von Platen (1898–1984) ville försöka framställa.

Genom historien har diamanten kallats det femte elementet så von Platens nya uppfinning fick namnet Quintus efter det latinska ordet för siffran fem.

Den flitige uppfinnaren, som bland annat gett oss kyl­skåpet och den droppfria kranen, började på 1930-talet utveckla en press som skulle kunna skapa ett till­räckligt högt tryck för att pressa grafit till diamanter. Genom historien har diamanten kallats det femte elementet så von Platens nya uppfinning fick namnet Quintus efter det latinska ordet för siffran fem.

I början av 1940-talet tog han kontakt med Asea (Allmänna Svenska Elektriska AB), för att be om finansiellt stöd i sitt utvecklings­arbete och de visade snabbt intresse för hans nya upp­finning. Ett avtal skrevs och Asea försåg von Platen med personal och laboratorium. Nu inleddes det hemliga forsknings­projektet som fick kodnamnet Quintus efter von Platens press.

Under några år i mitten av 1940-talet höll man till i lokaler i Västerås men 1948 flyttades all utrustning till ett laboratorium i Ebba Brahes palats i Stockholm. Få kände till vad som pågick i lokalerna. Där kunde man hitta bland andra Aseas laboratorie­chef Halvard Liander, som ansvarade för projektet, verkmästaren Fritz Wallin och verktygs­makaren Gustav Eriksson.

Läs också: Bra utbildning för en bra start

Under de kommande åren gick arbetet sakta framåt och von Platens utrustning utvecklades så att allt högre tryck och temperatur kunde uppnås. Men än fanns inga diamanter i sikte. Baltzar von Platen började engagera sig i flera andra projekt och ägnade i perioder inte mycket tid åt att förbättra Quintus. Omkring 1950 kom han och Asea överens om att de skulle över­ta all utrustning. von Platen blev nu konsult och hans roll i experimenten övertogs av hans tidigare assistent Erik Lundblad.

Utrustningen som användes var mycket dyrbar och komplicerad. Pressen bestod av ett klot uppdelat i sex segment som omslöt en kub­formad högtrycks­kammare. De omgavs i sin tur av ett tät­slutande skal och sänktes ner i en tryck­cylinder. Man kunde uppnå temperaturer på 2 000˚C och tryck på 80 000 bar, men problemet var att för varje försök gick klotet sönder. Själva försöken kunde genom­föras på en dag men det tog flera månader att åter­ställa pressen efteråt.

Efter några miss­lyckade pressningar kunde man konstatera att det inte gick att uppnå till­räckligt tryck eller temperatur för att direkt­omvandla grafit. Nu började man i stället fundera på att pressa olika blandningar av metaller och kol, och det skulle vissa sig vara ett klokt beslut. 1953, efter tio års arbete, kom resultatet alla väntat på.

Då lades en järn-kol­blandning i pressen och utsattes under en timme för ett tryck på 83 000 bar. När pressen monterades ner fann man flera små kristaller som skickades till Stockholms Hög­skola för analys. Där kunde man snart konstatera att Quintus lyckats pressa femtio kristaller, var och en cirka 0,1 millimeter stor, som bekräftades ha samma fysikaliska och kemiska egenskaper som diamanter. Det som tagit naturen miljon­tals år att skapa kunde nu tillverkas på några timmar.

De första syntetiska diamanterna som Asea med Erik Lundblad i spetsen lyckades framställa efter tio år av försök 1953. Foto: Erik Lundblad/Tekniska museet.

GE HANN FÖRST
De svenska forskarna hade gjort en historisk upptäckt men Asea valde att hålla resultaten hemliga. En anledning var att man ville utveckla processen ytterligare och få ett bättre underlag för en patent­ansökan. Tyvärr var Asea inte ensamma om att i flera år ha försökt skapa diamanter.

Av en slump hade General Electric i USA börjat utveckla en metod för diamant­pressning ungefär samtidigt, och i tio års tid hade de två företagen varit ovetande om varandras arbete. I december 1954, drygt ett år efter Asea, lyckades GE tillverka sin första syntetiska diamant och bara några månader senare presenterade de sina resultat för världen vid en stor press­konferens.

Läs också: 1908 – Industrinationen Sverige

GE hade tagit hjälp av bland andra Percy Williams Bridgman, som till­delades Nobel­priset i fysik 1946 för att ha studerat hur materia och olika material påverkas av höga tryck. Asea gick inte bara miste om att få presentera sina upptäckter först, under de år som de förfinat sin process hade GE dessutom hunnit förbereda sina patent­ansökningar på den hög­trycks­utrustning som använts och på olika metoder att fram­ställa syntetiska diamanter.

Under det kommande decenniet pågick flera tvister mellan de två bolagen om var GE:s patent skulle gälla och vad det skulle innefatta. I de flesta industri­länder – inklusive Sverige – fick GE rätt, men Asea lyckades åtminstone få rätt att verka i några länder, bland annat i USA. Asea hade redan satsat enorma summor på sin forskning och valde att fortsätta sin utveckling.

Ett nytt laboratorium byggdes i Vällingby och mer personal anställdes. Fram till mitten av 1960-talet utvecklades nya högtrycks­apparater och metoder som skulle lägga grunden för en kommersiell diamant­produktion. Nu samlades all diamant­produktion inom bolaget Diamant­sektorn, och delvis på grund av oro för industri­spionage valde man att flytta all verksamhet till den lilla bruksorten Robertsfors norr om Umeå, där Asea redan hade en del till­verkning.

Där fanns en nerlagd sulfit­fabrik som nu fick husera tre stora Quintus­pressar som tillverkade syntetiska diamanter för användning i bland annat tand­läkar­borrar, skärverktyg och slip­skivor.

Sydafrikanska De Beers, en diamantjätte som hade grundats av affärsmannen och politikern Cecil Rhodes 1888, gick in som delägare i Aseas diamantverksamhet 1967. Bolaget hette då Scandiamant. Foto: Wikimedia Commons.

DE BEERS TOG ÖVER
Några år efter flytten norrut ombildades Diamant­sektorn till Scan­diamant AB, med Erik Lundblad som vd och företaget De Beers som delägare. Det syd­afrikanska företaget grundades 1888 av britten Cecil Rhodes.

Knappt tjugo år tidigare hade en diamant på 83,5 karat hittats i Sydafrika och en stor diamant­rusch startat i Norra Kapprovinsen. 50 000 diamant­jägare sökte sig dit under de kommande tio åren och enorma mängder hittades. Nu fanns diamanter i över­flöd, och i takt med att marknaden svämmades över sjönk priserna.

Rhodes grundade De Beers Consolidated Mines och köpte upp flera gruvor, begränsade utvinningen och lyckades manövrera ut konkurrenterna så att De Beers fick kontroll över både utvinningen och distributionen av diamanter – och därmed även priset på dem.

Cecil Rhodes, som ägde en av gruvorna, insåg att stenen i sig nu var rätt värdelös – det var den ringa tillgången som hade gjort den dyrbar. Rhodes grundade De Beers Consolidated Mines och köpte upp flera gruvor, begränsade utvinningen och lyckades manövrera ut konkurrenterna så att De Beers fick kontroll över både utvinningen och distributionen av diamanter – och därmed även priset på dem.

På 1960-talet fick De Beers upp ögonen för verksamheten i Roberts­fors efter att Asea rönt stora fram­gångar med den nya uppfinningen Nicodur. Namnet är en samman­sättning av Nic för nickel och Dur från det latinska ordet för hård, och innebar att diamanterna omgavs av en tunn hinna av nickel. Det gjorde dem ännu tåligare och slip­skivornas livs­längd blev betydligt längre.

Asea fick patent på den nya uppfinningen och den ledde till en ökad efter­frågan på syntetiska diamanter. Nu kunde de konkurrera med amerikanska GE, men blev också ett större hot mot De Beers naturliga diamanter. Diamant­jätten hade redan tecknat ett licens­avtal med GE för att få rätten att utnyttja deras patent, och nu var de ute efter den nya svenska uppfinningen.

Läs också: Världsindustrin som försvann

En överens­kommelse träffades mellan De Beers och Asea som gynnade båda företagen. För De Beers innebar det att de fick tillgång till Aseas patent, inklusive Nicodur, medan Asea via Scan­diamant, fick tillgång till GE:s patent tack vare De Beers licensavtal.

1975 såldes resterande del av Scandiamant till det syd­afrikanska bolaget och under de kommande två decennierna utökades fabriken i Roberts­fors med flera pressar som möjlig­gjorde en större produktion. Under 1980- och 1990-talen hade Scan­diamant som mest 280 personer anställda i Roberts­fors och kapacitet att tillverka upp till 5 000 carat per pressning – att jämföra med några carat per pressning trettio år tidigare.

I början av 2000-talet samlade De Beers flera företag, bland annat de som arbetade med syntetiska diamanter, under det gemensamma namnet Element Six. Namnet syftade på kol, det sjätte elementet i det periodiska systemet. Våren 2014 meddelade Element Six att fabriken i Roberts­fors, med nära 200 anställda, skulle läggas ner och all till­verkning flyttas till Syd­afrika och Irland. 2016 lämnade de sista anställda fabriken och en svensk diamant­epok hade nått sitt slut.

Läs också: Världsutställningarna – fönstret mot framtiden