Pionjären som blåste nytt liv i svensk turistindustri

”Affären utvecklade sig hastigt”

Sedan gick det snabbt, 15 månader efter hennes ansökan stod hotellet klart. Wilhelmina hade börjat sin restaurangbana med att torka glas i ett fuktdrypande källarvalv på den exklusiva restaurangen Strömparterren i Stockholm. Nu, mer än ett decennium senare, hade hon nått sitt mål: en ”självständig befattning” i järnvägsknuten Storvik.

Det är inte känt hur hon finansierade hotellbygget, men borgarstaden Gävle och järnbrukens Gästrikland hade kapitalstarka entreprenörer som letade efter nya investeringsmöjligheter. Det är inte omöjligt att någon gick i borgen för henne. Men hon hade också hunnit tjäna ihop en del eget kapital berättar hon i sin memoarbok Minnen och upplefvelser, utgiven 1912:

”Affären utvecklade sig hastigt och redan andra året därpå kunde jag bygga mitt första hotell. Att järnvägarna äro en välsignelse för ett land och hvad dem skulle vinnas ekonomiskt uppsving förstod ej alla på den tiden.”

Och hotellet imponerade, Dagens Nyheters skribent H.G. Blumenberg beskrev under pseudonymen Främling Friman sina intryck hösten 1878 så här:

”… och i sin helhet så täckt och inbjudande utseende, att man kunna tro att någon villa från Stockholms omgivningar genom något trollslag flyttats hit upp i skogsbygden. Hotellets inre motsade ej dess yttre.”

En hotellbyggare föds

Framgångarna i Storvik banade väg för nya investeringar och 1884 köpte Wilhelmina järnvägshotellet i Bollnäs. 1897 tog hon över driften av Rättvikshotellen åt Gävle-Dala Järnväg, GDJ, som skötte trafiken på den nybyggda järnvägen till Rättvik.

GDJ hade byggt Turisthotellet i Rättvik som öppnade 1894 och gästerna strömmade till. Bolagets trafikchef Hjalmar Nettelbladt (1842–1922) lyckades övertala Wilhelmina att ta över verksamheten på arrende, samtidigt som GDJ byggde ett till hotell, ett kallbadhus och den långa ångbåtsbryggan som står där än idag. Wilhelmina var i högsta grad inblandad i bygget av det nya exklusiva Engelska hotellet, och hon såg till att bygga en restaurang som förband hotellen med varandra. Så småningom skulle hon även bli ägare till de båda hotellen.

Under den här tiden hanterade hon alltså fyra hotell samtidigt, vilket visar på hennes enorma arbetskapacitet. Under samma period blev hon tillfrågad att till Stockholmsutställningen 1897 bygga sex tillfälliga hotell i privatbostäder på Strandvägen. Framgången kom och Wilhelminas organisationsförmåga, idérikedom och ekonomiska handlag uppmärksammades, det skulle så småningom belönas rejält.

Nya bordsvanor till Sverige

Som flicka på barndomens Gotland hade hon sett fartyg från all världens hörn passera Fårö där hon bodde hos sin mormor, sedan hennes far dött. Det gjorde stort intryck på den lilla flickan som bestämde sig för att resa till alla de länder som skeppen kom ifrån. Hon berättar i sina memoarer att hon som tolvåring ensam tog ångbåten till Stockholm för att bo hos en släkting. Redan då bar hon på en övertygelse om att en dag förverkliga sina drömmar.

Wilhelmina skriver också att det var tufft att driva hotell på landsbygden, och att hon började resa utomlands för att lära sig nytt i yrket. Resorna gick till Europas stora städer som Paris, London och Berlin, där hon inspirerades av konst, inredning, mat och vin. Hennes ständiga följeslagare på resorna var väninnan Emmilie Lyberg (1858-?), en barndomsvän från Gotland som gått i fransk klosterskola i Belgien och fungerade som Wilhelminas tolk.

Wilhelmina omsatte raskt nya impulser i verksamheten hemmavid. Hon lärde sig att grönsaker var viktigt i det franska köket och införde råa grönsaker och olivoljedressing i Storvik. När det dyra köttet ersattes med egenodlade grönsaker ökade förtjänsten med 20 procent och hon skriver:

”Det var nästan lustigt, huru rädda för grönsallad och olja svenskarna den tiden voro! Men det fanns godt om utlänningar som passerade Storvik sommartiden. Då dessa fingo se mina salladsskålar, togo de rundligt för sig- svenskarna tittade ett tag på och gjorde snart sammmanledes.”

På den tiden hade järnvägsstyrelsen trädgårdsodlingar vid stationerna och Wilhelmina anlade en egen köksträdgård och byggde ett växthus som värmdes upp för åretruntbruk. Där odlades både grönsaker och snittblommor som fick pryda restaurangborden i Storvik också vintertid. Också en vana hon tagit med sig hem till Sverige.

1888 gifte hon sig med vinhandlaren Pehr Skogh (1849–1904) från Östersund, och han hjälpte säkert till att kombinera mat och vin på de många middagar och fester hon arrangerade till mångas belåtenhet.

Wilhelmina tog snabbt till sig tekniska innovationer som elektricitet, telefon och ”ångpannelära”. Hon höjde komforten på sina hotell med centralvärme och elektrisk belysning. I telefonens barndom var hon bland de första att skaffa telefon och bekostade själv uppsättningen av telefonledningar mellan sina hotell. En sträcka på totalt 15 mil.

Samarbetar med brittisk turistpionjär

På Wilhelminas hotell erbjöds tidigt jakt- och fiskeresor och hon annonserade flitigt i rikspressen och i de för den tiden nya turistböckerna. Hon gav ut egna resebroschyrer på tyska, engelska och franska då målgruppen i Sverige ansågs för liten. Efter flera resor till London lyckades hon få igång ett samarbete med turistpionjären Thomas Cook, personen som grundade massturismen och skapade resechecken och hotellvouchern. Wilhelmina tog efter och skapade kuponger som gav övernattningar på hennes hotell och som gick att köpa både i London och i huvudstaden.

Många var de celebra gäster som besökte hennes hotell. Kung Oscar II (1829–1907) for land och rike runt för att inviga nya järnvägssträckor och var ofta på jaktresor i de norrländska skogarna. Då var det självklart att det var Wilhelmina som arrangerade festmiddagarna åt kungen och hans folk.

Wilhelmina kan ta åt sig äran att vara först med den moderna upplevelseturismen. I den lokala tidningen i Hälsingland framgår att hon redan 1887 erbjöd högklassigt boende och äventyrliga naturupplevelser och för ändamålet arranderat jaktmarker i skogarna kring Bollnäs samt fiskevatten i Ljusnan.

I Rättvik fortsatte hon med samma koncept och Rättvikshotellen blev snabbt bland de mest efterfrågade. Många var med och bidrog till att turismen kom till Dalarna, men Wilhelmina var först med att skapa en hållbar affärsidé som attraherade många.

Besvär med alkoholtillstånden

Järnvägens expansion under 1800-talet lade grunden för den snabba tillväxten av hotell- och restaurangnäringen. Alkoholserveringen i tredje klassens väntsal attraherade den fattiga allmogen och de uttröttade industriarbetarna. Öl pumpades ur stora fat och serverades för tio öre muggen. Många blev redlöst berusade, något som skapade oordning i lokalsamhället till polisväsendets förtret. Lokala politiker såg inte med blida ögon på väntsalarnas ölförsäljning och försökte med hjälp av nykterhetsrörelsen begränsa utskänkningen. I Rättvik bjöd ansökan om utskänkningstillstånd på hårt motstånd och Wilhelmina fick nykterhetsrörelsen emot sig. Det var med knapp majoritet som tillståndet gavs 1897.

Wilhelmina Skogh tröttnade till slut på motståndet och retade upp politikerna i Bollnäs ordentligt, som på en kommunalstämma 1901:

”… uttalade sin stora harm och förtrytelse dels över det i högsta grad trotsiga och ringaktande sätt mot kommunen, kommunalstämman och polisbetjening, som… Wilhelmina Skogh i sin afgifna förklaring öfver nämndens ansökan låtit komma… att om någon oordning å restaurationen i fråga förekommit, så skulle det bero på att kommunalnämnd och polisbetjäningen icke fullgjort sina skyldigheter.”

Huvudstaden nästa

Efter decennier av exempellös framgång på landsbygden handplockades Wilhelmina Skogh 1902 till landets mest fashionabla hotell – Grand Hôtel i Stockholm. Hotellets ekonomi var körd i botten och det behövdes den dugligaste hotellchef som gick att få. I Dagens Nyheter beskrev hon flera år senare utmaningen så här:

”Jag hade stora både yttre och inre svårigheter att bekämpa. Till det inre räknar jag som den värsta den formella anarki, som rådde bland hotellets betjäning och som fordrades en god del av min kraft för att så snart som möjligt få bukt med. De yttre, ekonomiska svårigheterna har det stora tillmötesgående jag rönt och alltjämt röner av publiken hjälpt mig att övervinna.”

Hennes verksamhetslust gjorde att hon efter några år sjösatte en gigantisk utbyggnad av hotellet. Uppdraget att uppföra det som blev Grand Hôtel Royal med den världsberömda Vinterträdgården gick till arkitekterna Ernst Stenhammar (1859–1927) och Lars Wahlman (1870–1952). Byggkostnaden beräknades till den på den tiden hiskeliga summan 1,5 miljoner kronor. ”Ett furstligt Stockholmshotell” skrev Dagens Nyheter långt innan Royal öppnade.

Sparkas från Grand Hôtel

Det skulle ta nästan tre år innan Grand Hôtel Royal blev klart. När det nya hotellet öppnade för allmänheten 24 januari 1909 arbetade 120 personer där och byggkostnaderna hade skenat och överskridits med en miljon kronor. Ytterst ansvarig var Wilhelmina Skogh.

Bakom kulisserna pågick en inre strid i ledningen. Parallellt med detta började den svenska storstrejken, vilken lamslog landet. Vinterträdgården blev hotfullt tom på gäster, men dess skönhet kunde ingen förneka. Tidningen Idun skrev om:

”ett karavanseraj, där sydländsk färgprakt och sydländsk vegetation enat sig med nordisk värme och hemtrefnad till ett förtjusande helt”.

Den 15 december 1910 avgick Wilhelmina Skogh från sin post. I praktiken fick hon sparken, och till en journalist sa hon att hon utsatts för intriger och vad hon ansåg var en ”palatskupp”. Hon var mycket trött efter tre tuffa krisår.

Kadaverdisciplin bland anställda

Som anställd hos Wilhelmina var man i det närmaste livegen. Det vittnar de ”ordningsregler för betjening” hon satte upp för anställda i Storvik. Kvinnor och män fick varken besöka varandras rum eller prata med någon utanför staketet, och om de lämnade hotellet utan tillstånd så blev det löneavdrag. Men arbetsmiljön i hotell- och restaurangbranschen var tuff, och liknande arbetsvillkor genomsyrade hela branschen.

På Grand Hôtel införde hon en bok där gäster fick framföra klagomål mot personalen, och när hon åtgärdat saken så signerade hon i boken. Ingen detalj lämnades åt slumpen, endast det bästa var gott nog åt Grands celebra gäster.

Om hon upplevdes som en tyrann av anställda så uppskattades hon varmt av andra. Konstnären Carl Larsson (1853–1919) var inbjuden på Grand 1908 och Wilhelmina gjorde stort intryck och han skrev ett tackbrev till henne:

”Ni är en härlig kvinna! Och därför angav ni också den glada och öppenhjärtiga ton vid denna ståtliga middag som ni bjöd oss på igår. Och sådana rara och betydande människor ni samlat. Och ert humoristiska och varma tal. Tack!”

Tog sitt liv

Stenborgen Foresta på Lidingö som hon låtit bygga blev hennes hem under många år, och Wilhelmina fortsatte med resor och viss restaurangrörelse på Foresta. Men några år innan sin död tvingades hon på grund av ekonomiska svårigheter att sälja sitt livsverk och flytta till en våning på Grand Hôtel. Där hittades hon medvetslös en dag i juni 1926 och fördes till Sabbatsbergs sjukhus. Några dagar senare, den 18 juni, avled hon utan att ha återfått medvetandet. Enligt dödsattesten valde hon själv att avsluta sitt liv och begravningen genomfördes i avskildhet.

Det blev alltså det tragiska slutet för en av de stora pionjärerna under industrialiseringen. Idag är de flesta av hennes hotell borta, men hennes arv lever kvar i den för oss självklara upplevelseindustrin och i våra moderna mat- och bordsvanor.

Läs mer om Grand Hôtel här