För 200 år sedan startade den första sparbanken i Sverige, ursprunget till dagens Swedbank. Det underutvecklade bondesamhälle där sparbanksidén föddes är sedan länge ersatt av ett av världens modernaste länder. Genom hela den resan har banken funnits med i såväl samhällets som enskilda människors utveckling.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2020.
Den 28 oktober 1820 öppnade den unge tyske köpmannen Eduard Ludendorff dörren till Göteborgs Sparbank. Det blev starten för den svenska sparbanksrörelsen. Men Ludendorffs inrättning skulle vi ha svårt att känna igen som en bank i dag. Den låg i hans bostad på Västra Hamngatan 15 och kunderna tog han emot direkt i hemmet, några få dagar per månad och på begränsade tider.
Trots det var sparbanken en revolutionerande idé. Vid 1800-talets början fanns det knappt några banker alls och absolut inga som vanligt folk kunde vända sig till. Sverige var ett fattigt och underutvecklat land i Europas utkant. Nittio procent av de 2,5 miljoner svenskarna levde av jordbruk och bodde i socknar och byar.
De människor som lyckades få en slant över såg det som klokast att köpa saker med beständigt värde, som silverskedar. De fick man sedan gräva ner i skogen, bort från giriga släktingar, klåfingriga gäster eller ännu en krigsplundring.
På vissa bruk i landet hade det skapats sparkassor, där de anställda lät brukspatronen förvalta en del av lönen.
SPARBANKSIDÉN TAR FORM
Samtidigt började man diskutera i samhällets högre skikt hur man skulle hjälpa mindre bemedlade in i den ekonomiska värmen, “för de fattigare klassernas trevnad och sedlighet”. Tänk om folk kunde spara till egen trygghet? Det skulle även spara pengar för fattigvården.
På vissa bruk i landet hade det skapats sparkassor, där de anställda lät brukspatronen förvalta en del av lönen. Och i Skottland hade kyrkoherden Henry Duncan 1810 startat en sparbank med sin församling. Allt detta sammanfattade statssekreteraren Carl David Skogman 1819 i rapporten Underrättelse om så kallade Besparings-Banker.
När plastpengarna kom till Sverige
På riksdagsnivå talade man om att starta statliga sparbanker men privata initiativ av lokala krafter hann före. Göteborgs Sparbank var först 1820, följt av Stockholms Sparbank 1821 och Sparbanken i Venersborg 1822. År 1860 hade Sverige 150 sparbanker och som mest, 1928, fanns 498 sparbanker. Ludendorff hade säkert varit stolt – om han bara inte dött i vattusot fyra år efter att banken öppnat.
Sparbanksidén byggde på att vem som helst, när som helst, skulle få sätta in hur små belopp som helst. Istället för att bara sitta på pengarna eller tvingas pantsätta egendom kunde man nu förränta pengar, ta lån, och ha fri dispositionsrätt över sina besparingar. Allt detta ser vi som självklart i dag, men det var banbrytande då. Det gjorde det möjligt för folk att ta kontroll över sin egen ekonomi.
BOENDE OCH FÖRETAGANDE
Under 1800-talet började Sveriges resa till ett modernare land. Industrialiseringen tog fart och landet fick reformer om allmän folkskola, fri rörlighet och näringsfrihet. Det ledde till att bättre utbildade människor reste mer och sökte anställning på de nya företag som startade i de städer som växte fram.
Inflyttningen till städerna gjorde att folks boende blev en central fråga. Sparbankerna engagerade sig i boendefrågan, inte minst i egnahemsrörelsen. Under några år vid 1900-talets början var nästan alla nya hem som uppfördes byggda med lån från den lokala sparbanken, som egnahemsområdet Hjulkvarn i Trollhättan (1909) och stora delar av Malmö, Uppsala och Motala (1923).
Sparbankerna var även viktiga för kommunerna, när all ny infrastruktur som skulle byggas runt landet behövde finansieras. Deras kommunkrediter gjorde samhällsbygget möjligt. Sparbankernas bostadsfokus fortsatte och ledde bland annat fram till bildandet av Spintab (dagens Swedbank Hypotek) 1955, för långfristiga bostadslån.
Sparbankerna skapades för vanligt folk, privatkunder skulle de kallas i dag, men även företagare fanns redan i starten med bland kunderna. I städerna gav stadssparbankerna lån till företagare, medan sparbankerna på landsbygden tog hand om jordbrukarnas kreditbehov. Den spelplanen ändrades 1892. Då slog den första sparbankslagen fast att sparbankerna var för allmänheten, men inte för näringslivet.
Företagens affärer skulle tas om hand av affärsbankerna som växt fram under 1800-talets mitt, med bland annat Stockholms Enskilda Bank 1856 och Handelsbanken 1871. Man såg länge detta som en bankvärldens “naturliga ordning” och den förblev lagfäst i 75 år, fram tills en samordnad banklagstiftning kom 1969.
Men sparbankerna släppte inte all kontakt med näringslivet, trots lagstiftning. Det som däremot hände var att jordbrukarna inte fick en naturlig bankhemvist. Sparbankerna såg dem som företag medan affärsbankerna tyckte de var privatfamiljer. Bönderna skapade därför egna kreditinstitut: jordbrukskassor, senare omdöpta till Föreningsbanken.
ALLTID FOLKBILDNING
Att “verka för sund sparsamhet” var en av sparbanksrörelsens grundtankar – och man kunde inte börja folkbilda tidigt nog. Sparbanken i Enköping skickade 1894 en bankbok med en liten summa pengar till stadens alla nyfödda. Andra sparbanker gjorde länge likadant. Stockholms sparbank gav 1911 sparbanksböcker med en krona till varje förstaklassare i hela stan. Mest organiserad var annars skolsparrörelsen, som levde fram till 1960-talet.
I varje klass fick elever regelbundet stoppa pengar i sitt fack i klassparlådan, som den lokala sparbanken sedan kom och hämtade. Drivande i folkbildningen var Svenska sparbanksföreningens Avdelning för sparpropaganda, som grundades 1925. (Man bytte namn 1941 till det lättsammare Sparfrämjandet.) Och det var där man 1926 började ge ut Lyckoslanten, en av Sveriges äldsta ännu existerande barntidningar, som än i dag går ut i 340 000 exemplar fyra gånger per år till mellanstadieelever.
Att hjälpa folk till kloka ekonomiska beslut var en av sparbanksidéns grundläggande tankar. Men de råd som behövdes ändrades i takt med samhällets utveckling.
Vuxna skulle också spartränas. Sparbankerna organiserade därför till exempel sparklubbar på arbetsplatser, där man möttes på lönedagen för att tillsammans göra insättningar. Klubbarna försvann på 1970-talet när man inte fick lönen kontant i handen längre utan insatt på ett lönekonto.
Att hjälpa folk till kloka ekonomiska beslut var en av sparbanksidéns grundläggande tankar. Men de råd som behövdes ändrades i takt med samhällets utveckling. Broschyrer som “Bo ihop utan att vara gifta” kom när samboskap blev vanligt, precis som “Dina pengar”, en guide till den nyskildes ekonomi på 1970-talet. Handledningen “Om deklaration” gavs från 1967 ut på fem olika språk. Hemutskick har varit vanliga i alla tider – och störst av dem var antagligen “Bankboken”, en handledning i ekonomiska frågor som 1999 skickades ut till 1,7 miljoner hushåll i Sverige.
FRÅN KYRKTORNSPRINCIP TILL CENTRALISERING
De första sparbankerna begränsade verksamheten till det omedelbara grannskapet. Man ville bara ha bankkunder som man verkligen kände, som ett sätt att hantera kreditriskerna. Helst skulle man kunna se hela sin kundkrets från toppen av byns kyrktorn – ett synsätt som blev känt som “kyrktornsprincipen”. Det lokala fokuset gjorde dock att de tidiga sparbankerna sällan bytte erfarenheter med varandra. Först 1900 bildades Svenska Sparbanksföreningen som forum för rikstäckande sparbanksfrågor. Dit hörde främst folkbildning och kommunikation.
De ursprungliga sparbankerna drevs “utan enskilt vinstintresse”. I stället för ägare hade varje sparbank utvalda huvudmän, som representerade kunderna.
Vid 1900-talets mitt, när bankkonkurrensen hårdnat, behövde även kärnverksamheten stärkas. För att de många, men små, sparbankerna skulle ha bättre tillgång till kapital skapades 1942 en gemensam “centralbank”, Sparbankernas Bank.
Men även med en egen centralbank i ryggen funderade många sparbanker på om de inte skulle bli starkare genom att gå ihop. Det man förlorade i lokal självständighet såg man sig vinna i stordriftsfördelar. Fusionerna mellan lokala sparbanker blev över tiden bara fler. Det förändrade sparbankssfärens struktur: 1960 fanns 434 sparbanker, 30 år senare fanns 100.
UR Samtiden: Om sparbankerna och bankhistoria
Även synen på vinst förändrades. De ursprungliga sparbankerna drevs “utan enskilt vinstintresse”. I stället för ägare hade varje sparbank utvalda huvudmän, som representerade kunderna. Eventuellt vinst som man gjorde gick tillbaka till kundkretsen, ofta i form av stöd till lokala föreningar och lokala behov. Men under 1900-talets andra hälft började allt fler inom sparbanken anse att vinst måste uppmuntras, som det bästa måttet på egen effektivitet.
Behovet av en starkare nationell organisation och den förändrade synen på egen vinst kombinerades under
1980-talet med en allt mer dynamisk bankmarknad – och ledde fram till en “storfusion”. 1992 gick de elva största sparbankerna, Svenska Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ihop till Sparbanken Sverige. Av de 90 sparbanker som inte gick upp i den nya ”rikssparbanken” skrev många istället samarbetsavtal med den. Idag finns knappt 60 sparbanker, som dels samverkar i Sparbankernas Riksförbund, dels ofta samarbetar direkt med Swedbank.
EN BÖRSNOTERAD BANK MED FYRA HEMMAMARKNADER
1995 börsnoterades Sparbanken Sverige. Banken ville, som alla storbanker, få bättre tillgång till kapitalmarknaden. Men man ville ha en brett ägd aktie för att behålla sparbankens folkliga förankring. Och aktien blev verkligen en folkaktie: 2019 ägde 355 878 svenskar Swedbankaktier, bara Ericsson hade då fler svenska privatpersoner som ägare.
Börsnoteringen blev en framgång för Sparbanken Sverige, men företagsnamnet blev inte långlivat. Redan 1997 bytte man till FöreningsSparbanken, efter att ha gått ihop med Föreningsbanken, de tidigare jordbrukskassorna. 2001 kom man överens om att gå ihop med affärsbankjätten SEB – men EU:s konkurrensmyndighet stoppade just det samgåendet.
År 2006 bytte så banken namn igen, nu till Swedbank, som sedan en tid varit bankens namn i internationella
banksammanhang. Av hundratals lokala sparbanker utan enskilt vinstintresse hade det nu skapats en aktör
som var en fullservicebank, ägd av både sparbanksstiftelser och externa aktörer.
Swedbank hade nu dessutom inte bara Sverige som hemmamarknad – utan även de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Vid 1990-talets början hade banken riktat blicken utomlands för sin tillväxt och att engagera sig i länderna på andra sidan Östersjön, som just blivit självständiga efter Sovjetunionens fall, blev ett naturligt steg. Dessutom kändes det som en modern tolkning av den ursprungliga sparbanksidén – att hjälpa fler till ekonomisk trygghet.
Under ett antal år köpte banken allt större andelar i den panbaltiska banken Hansabank. År 2005 blev man ensam ägare och sedan hösten 2008 heter man Swedbank även i de tre baltiska länderna. 2000-talet har sett både upp- och nedgångar. Den globala finanskrisen 2008 slog extra hårt i Baltikum och man fick ägna flera år åt att hantera obeståndslån. Samtidigt gav etableringen i Baltikum mersmak för investeringar i österled – men köpet av två banker i Ukraina 2007 blev inte vad man tänkt och den verksamheten såldes 2013. Och i närtid har banken konstaterat att den inte levt upp till alla krav som ställs på en modern bank vad gäller det förebyggande arbetet mot penningtvätt.
Finanskriser skapas i ett mönster av kaos
Under en helt ny ledning har Swedbank lovat att stärka arbetet mot penningtvätt och efterlevnaden av de internationella regelverken. Samtidigt har bankens medarbetare hela tiden fortsatt med det grundläggande i verksamheten: att hjälpa folk till klokare ekonomiska beslut och bistå med ekonomiska lösningar.
Tvåhundra år efter att den första sparbanken grundades har Swedbank i dag nästan halva befolkningen som
kunder på sina fyra hemmamarknader. Räknar man in de knappt 60 sparbankerna som också finns blir andelen ännu högre. Inte illa för en idé som började med en bank hemma hos en invandrad tysk grosshandlare.
