Något gjorde att Axel Wennergren redan som pojke fick ovanliga insikter om hur affärslivet och marknadsekonomin fungerade. Kanske var det i samtalen med sin far, storbonden Leonard, som kom från en köpmannasläkt. Eller också var det moderns släktingar från köpmannastaden Göteborg som berättade. I den staden skrevs inte så mycket poesi, men desto mer fakturor. Ynglingen förstod tidigt att den som ville leva på stor fot måste lära sig att göra affärer. Axel hade börjat i läroverket, familjen erbjöd honom att träda in i den lilla bildade svenska eliten. Men han lade upp en egen gesällresa som istället skulle göra honom till affärsman. Fadern var med på noterna.

Axel inackorderades hos en släkting till mamman i Göteborg där han fick arbeta långa dagar i en importfirma under en snål arbetsgivare. Han lärde sig i mindre skala de olika delarna i driften av ett företag, från bokföring och fakturor till lagerrensning och personalhantering . Han förstod säkert allt bättre hur viktig kunder var för resultatet och hur farligt det var att underskatta konkurrenter. Så kan man åtminstone föreställa sig hans fem, annars väldigt torftiga, år. Och varför skulle han använda sina surt förvärvade slantar från arbetet, frimärksaffärerna och pianolektionerna till att läsa tre utländska språk på institutet Berlitz? Nej, den här grabben hade vittring på något större.

Tiden i Tyskland

Vid 21 års ålder drog han iväg på sommarkurser i det tidigare svenska Vorpommern på universitet i Greifswald och sedan vidare till Berliner Handelsakademie. Handelsskolor var praktiska skolor på den tiden, långt från universiteten och forskarna. Här gällde det att kunna föra bokföring med prydlig handsstil utan räknefel och att sätta upp korrespondensbrev på främmande språk. Hur fungerade en revers eller ett certeparti?

Uppenbarligen hade Axel redan sugit i sig det mesta i släktingens firma för hur ska man annars förklara att en utlänning lyckades tjata sig till ett examenstillfälle redan efter några få månader och dessutom  bärga examen?

I Tyskland var svenska företaget Separator representerat ända sedan 1879 av en firma med namnet Bergedorfer Eisenwerk, specialiserat på jordbruksutrustning. Separator sålde gräddavskiljare med stor framgång, landets mest vinstgivande företag efter LKAB.  Men Bergedorfer hade lanserat en egen konkurrerande separator vilket hade tvingat svenskarna att starta ett eget dotterbolag, Alfa-Berlin. Att Alfa kommit in i bilden berodde på att Separator mönstrat ut Gustaf de Lavals uppfinning mot något bättre.  Axel förstod att det var hit han skulle. Han blev en av Separators skickligaste säljare, men valde att sluta redan sommaren 1904 när han blev motarbetad av sina säljkollegor. Vilka arbetskamrater älskar en karriärist? Han fick ett mycket bra intyg från Separator, så tomt skryt var det inte.

Vänner berättade senare om hur han plötsligt kunde ryckas upp ur sin sävlighet för att istället bli uppeldad och inspirerande. Han tycktes också ha en intuition, en ovanlig förmåga att snabbt uppfatta huvudsak och bisak. Och sina linjer drev han envist, år ut och år in. Redan då.

Att han kom från ett välbärgat hem visar att han fick ett lån på 10 000 kronor av sin far för att kunna köpa in sig i en tysk firma som tillverkade jordbruksmaskiner. Axel marknadsförde dessa maskiner tillsammans med svenska separatorer och amerikanska slåttermaskiner, körande motorcykel på leriga vägar i södra Tyskland. Men han började inse att verksamheten som han valt inte hade de utvecklingsmöjligheter som han hoppats på. Därför sålde han sin andel med vinst och tog ledigt en tid innan färden gick vidare till först England och sedan Amerika. Han ville förstå mer. Han hade bara ett liv, det gällde att satsa på rätt sak och på rätt sätt. Gesällresan fortsatte

Agent för amerikanska produkter i Europa

I februari 1908 kom han 27 år gammal till New York. Det blev ytterligare trassel och strapatser innan han kom tillbaka till Tyskland som agent för en amerikansk lantbruksmotor, som sålde bra men som inte visade sig tekniskt hålla måttet.

Det var alltså med öppnade ögon som han råkade skåda en Santo Staubsauger, ett amerikanskt åbäke till dammsugare på 20 kg som kostade 500 kronor, en halv årslön för en arbetare. Svenskar uppfann inte dammsugaren. Men å andra sidan uppfann svenskar inte heller separatorn, telefonen, dynamon, kullagret, acetylentuben, bergborren, lastbilen eller oljemotorn. Svenska företagare gick bara in och gjorde innovationer och affärer av ofärdiga produkter, precis som Wenner-Gren skulle göra.

Den unge mannen med pengarna telegraferade genast till en amerikanska firman och bad att få bli generalagent för Europa. Det fanns förstås redan en återförsäljare, men Wenner-Gren köpte in sig i med 20 procents andel och blev chef för den tyska marknaden. Affärerna gick bra men kompanjonskapet började snart gnissla, Wenner-Gren blev generöst utköpt återigen och år 1911 stod han på nytt utan projekt, men med 540 000 kronor på fickan. Det motsvarade 540 årslöner för en arbetare!

Då hade han också hunnit träffa sin blivande hustru på en av resorna över Atlanten 1909, den mörkhåriga och livliga amerikanska operasångerskan Marguerite Gauntier Ligget. På henne gjorde han intryck med sina pengar och sina framtidsdrömmar. De gifte sig raskt och i hemlighet i London och vid det här laget var familjerna informerade. Marguerite var snart på väg till Operan i Stockholm. Hennes femåriga yrkeskarriär har ifrågasatts, men stora roller, från Mimi till Aida, får inga amatörer. Marguerite kom från en kulturell familj, systern Gene blev berömd filmskådespelerska och manusförfattare innan hon anställdes som privatsekreterare åt Wenner-Gren, långt senare.

Dammsugarkungen

Till ingenjören Sven Carlstedt på Elektromekaniska hade Wenner-Gren kommit 1912 med idén till en förbättra dammsugaren med turbin för en effektivare luftström. ”Modell I” som ingenjören genast började arbeta på var lättare och billigare men den vägde fortfarande 14 kg. Carlstedt hade redan utvecklat en motor som kunde kopplas mellan växel- och likström. Varje land hade sitt elsystem under pionjärtiden.

I slutet av november var det dags att gå vidare till bolaget Lux, en producent av fotogenlampor som sökte andra tillverkningar i elektricitetens tid. Chefen C G Lindblom som troligen redan hade varit i kontakt med nämnde Carlstedt och Elektromekaniska, reagerade först negativt på “lycksökaren” men fick snart förtroende för Wenner-Gren eftersom han undertecknade ett kontrakt där Wenner-Gren fick ensamrätt, mot att han garanterade en årsförsäljning på 500 maskiner. Tillverkningen startade i Luxfabriken på  Lilla Essingen och Elektromekaniska levererade motorerna.

Han fick fart på sina kontakter i Tyskland, Frankrike och England. Lux hade svårt att hänga med i leveranserna och vägen till ett världsföretag låg redan i början av 1914 öppen för en formidabel säljledare och entreprenör. Men för Europas nye dammsugarkung kom krigsutbrottet 1914 som en svår motgång. Det var ju han som garanterade leveranserna, kapitalet smälte snabbt bort när betalningar uteblev och leverantörer skulle ha sitt.

Wenner-Gren försökte rädda sig med olika krigsaffärer, men tröttnade efter några motgångar före krigsslutet. Dammsugaraffärerna fortsatte i Sverige med hembesök. Krigsinflationen gjorde att företagarklassen i Sverige fick goda utdelningar eftersom lönekostnaderna släpade efter. Han och Carlstedt fortsatte att förändra dammsugardesignen och ”Modell V” blev, till slut, svaret på alla kundönskemål. En tyngre ”limpa” på metallmedar som husmor kunde dra efter sig. Motorn blev tillräckligt stor för att skapa marknadens bästa sug. En svensk säljartalang utan några särskilda tekniska kunskaper hade fått fram den dammsugare som skulle bli världens mest kopierade någonsin, lagom till krigsslutet.

Återkomsten på världsmarknaden efter kriget överträffade till och med Wenner-Grens egna förväntningar. Lux fick svårt att hänga med när dammsugarkungen for som en furie mellan olika huvudstäder och rekryterade säljledare, utbildade säljare, ordnade säljtävlingar och lade nya beställningar. Av 7 000 sålda dammsugare 1919 kunde Lux bara leverera 4 700 och problemet var att budgeten för 1920 var 20 000. Handelsbankens folk ställde till problem, styrelseordföranden och högerledaren Arvid Lindman hade ett horn i sidan till uppkomlingen.

Absorptionskylskåpet

Men Wenner-Gren tog inte bara kontrollen över både sälj- och produktionsapparaten inom ramen för nya bolaget Electrolux (Elektrolux i Sverige) utan han gav sig in i ett nytt kostsamt äventyr med absorptionskylskåpet, en briljant men halvfärdig uppfinning från de båda teknologerna Baltzar von Platen och Carl Munters. Wenner-Gren plöjde ned väldiga utvecklings- och marknadsresurser i det nya projektet och lyckades strax för börskraschen i USA få till stånd ett samarbetsavtal med amerikanska Servel.

Electrolux hade då konsoliderats och börsnoterats i London. Stora dammsugarfabriker i Stockholm, Luton och Berlin producerade 1 000 dammsugare om dagen. I USA sålde Electrolux 3 000 dammsugare i månaden och i Frankrike betydligt fler. 20 dotterbolag över hela världen opererade över 350 säljkontor. Under 1930-talet skulle kylskåpsrörelsen utvecklas på ett liknande sätt, mest för att Wenner-Gren själv tog ledningen av Servel som hade svårt att komma igång. Svenskarna levde i entreprenörernas och uppfinnarnas tid men förstod sig inte på säljandets betydelse. Teknik var fint och säljandet fult.

Levde societetsliv

I sitt äktenskap med den före detta operasångerskan levde den före detta bondpojken och bodbiträdet Axel ett “osvenskt” operaliknande liv med storartade fester och celebriteter. Axel tycktes njuta i fulla drag, det var ju detta han drömt om under sina hundår. Hemma hos honom möttes politiker, företagare scenens och kulturens folk. Till värdinnans krav hörde att den som fick äran att ha henne till bordet i sitt tacktal skulle tala om vilken stor man hennes make var. Ironin frodades både i talen och eftersnacket, konstigt vore det väl annars. Praktfulla bostäder avlöste varandra ända till Häringe slott.

I USA var Axel Wenner-Gren i början av 1930-talet en uppmärksammad person när han som ledare av Servel gjorde företaget till landets ledande kylskåpsföretag, trots depressionen. År 1934 kontaktade han den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt om sin idé “Sell the USA out of depression”. Han blev inte insläppt den gången men han vädrade sina idéer om internationella affärer i amerikanska tidningar vilket uppmärksammades av presidentfrun Eleanor som politiskt verkligen arbetade i par med sin make, ofta till vänster om honom. Därför fick Axel Wenner-Gren tillbringa en weekend hos presidentparet våren 1936, den största lyckan i hans karriär men också början på den stora olyckan.

Läs mer om Axel Wenner-Gren på BizStories!

  • Var Axel Wenner-Gren en tysk spion eller spänningslösare? Få reda på det här.
  • Hushållsmaskiner, vapen och påstådda nazistsympatier? Läs mer om Axel Wenner-Grens roll i det svenska näringslivet här.
  • Läs hela FBI:s promemoria om Wenner-Gren här.