På 50-talet var det förbjudet för kiosker att sälja hamburgare i Sverige. En strid som involverade lokalpolitiker och byråkrati på hög nivå. På KIT berättar Jonathan Loxdal om hur hamburgaren efter sin svenska premiär servering på H55 i Helsingborg 1955 började säljas av bland annat Erik Engström, som drev korvkiosken Drive in i Haninge utanför Stockholm.

Köerna ringlade sig långa till kiosken, men det Engström gjorde var enligt lag förbjudet. Hamburgare fick under inga omständigheter säljas i korvkioskerna. Anledningen till detta uppgavs bland annat vara av hälsoskäl att vissa livsmedel inte skulle blandas. Samma kiosk fick alltså inte sälja glass och korv. Enligt 1948 års regler fick en korvkiosk sälja kokt och grillad korv, strömming, köttbullar och kroppkakor. Nya produkter som till exempel ketchup var förbjöds, eftersom det inte fanns med i styrdokumenten.

När lokalpolitiker Calle Sundelius i Haninge, lät bli att ingripa på Engströms hamburgare, blev han och en representant för Hälsovårdsnämnden uppkallade till Länsstyrelsen för att förklara varför de lät kiosken hållas. Sundelius argument: går det verkligen att skilja en hamburgare från en tillplattad köttbulle? Köttbullar var ju tillåtna. Striden var på så sätt vunnen och hamburgarna tilläts.

Den fullständiga statliga välsignelsen fick dock hamburgarna först 1976 när det statliga bolaget SARA grundade hamburgerkedjan Clock genom att slå samman ett antal äldre restauranger. Man köpte upp Carrols som hade ett franchiseavtal med ett amerikanskt företag. Clocks behölls i statlig regi fram till 1987 och fortsatte en tid med privata ägare, med Big Clock som ett av dragplåstren.

Se även del 1 av Edward Bloms Stockholm – om snabbmatens historia