Kungen av såpa

JOBBADE SIG UPP
Redan som 14-åring gick han i lära i branschen och blev tidigt verk­mästare i Magdeburg, sedan på ett av Tysklands största tvål- och parfym­företag i Berlin. Han klättrade vidare och blev disponent för stor­företaget J. S. Douglas Söhne i Hamburg.

I slutet av 1856 erbjöd grosshandlare Per Hylin honom att bli delägare och teknisk chef för den fabrik han byggde upp på Södermalm i Stockholm. Bara efter några år marknadsförde firman ett hundratal produkter, som tvålar, parfymer och kosmetika. Bland annat såldes “Rypophagon Soap Raktvål” på firmans “Parfym­magasiner”, enligt en tidig annons.

Läs också: Barnängen började med bläck

Ferdinand Grumme effektiviserade och mekaniserade den manuella produktionen, och 1865 hade firman gått om alla konkurrenter. Men tio år senare hade Liljeholmens tagit täten igen, i hård konkurrens med Barnängens. Grumme sade upp sig och startade eget med sönerna Albert och Edvard. Äldste sonen Ferdinand valde en annan väg, och gjorde militär karriär i Preussen. Han avancerade till konteramiral i flottan, blev adlad av kejsar Wilhelm, gifte sig in i högsta societeten och blev godsherre på Rügen.

Företaget Grumme & Son kom, vid sidan av Liljeholmens, att bli ledande inom ljus- och tvål­branschen. Att de kombinerade just denna typ av produkter beror på att de tillverkades på liknande sätt, med glycerin respektive stearin och paraffin som viktigaste bestånds­delar.

SNABB UTVECKLING
1883 kom Grummes produktion i gång, med affär vid Norrbro – “en detalj­försäljning, der ingenting sparats för att framkalla en solid elegans, och der en sinnrik belysning i lokalens fönster hvarje afton samlar en intresserad publik”, skrev tidningen Figaro.

På fabriken jobbade sex anställda med att sjuda såpa, koka tvål och blanda parfymer, en skara som snart skulle växa till nära 50 personer. På drygt tio år trefaldigades produktionen: “såpan kokas i 7 stora pannor, af hvilka en rymmer cirka 15 000 kilogram såpa, två cirka 10 000 kg hvardera. I ett annat fabrikshus sker tillverkningen af tvål. Der finnas väldiga block af 5–600 kg vigt, hvilka sedermera skäras, torkas, stämplas samt packas, färdiga att utsändas i handeln”, konstateras i firmans presentation i skriften Sveriges industri – dess stormän och befrämjare vid sekel­skiftet 1900.

Läs också: Fräschörens dyra hjälpmedel

Såpan framställdes av “olja, kaustikt kali och i vissa fall harts”, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Finare tvålar gjordes av palmolja, kokos­olja, talg och kaustikt natron. I tvättvålar ingick bland annat kotton­olja från Indien, Egypten och Amerika, samt olein, en biprodukt från tillverkning av stearin. “Med Grumme & Sons rena Glycerin­såpa tvättas dubbelt så mycket som med lägre qvalitéer och ej denna såpa någon elak fisklukt i kläderna”, försäkrade man i en annons från 1895.

Såpa av sämre kvalitet kunde nämligen tillverkas av exempelvis fiskrens. Fyra år senare skröt firman om att de gjorde “den bästa tvätt-tvål i verlden”. Den fram­ställs med nyuppfunna och patenterade maskiner “af franskt ursprung och efter samma metod som de berömda franska toilette-tvålarne, hvarför den med rätta kan betecknas såsom den bästa tvål i verlden.”

Läs också: Liljeholmens Stearinfabrik lyste upp Sverige

Förutom kemiska produkter tillverkade firman, i eget tunn­binderi, även cylindriska fanér­kärl i björk, asp och gran, enligt “Ekenstamska patentet”. Björk­tunnorna användes för egna såpan, de andra såldes till tobaks- och snus­fabriker. Dessutom började företaget tillverka mun­vattnet Stomatol. Det uppfanns 1895 av tandläkaren Albin Lenhardtson, som sålde receptet till Grumme & Son.

En särskild fabrik byggdes, och på fem år hade mun­vattnet utvecklats till Skandinaviens första tand­kräm på tub. De bakterie­dödande egenskaperna var häpnads­väckande, enligt reklamen: kolera­bakterier dödades på en halv minut, medan det tog en minut för tyfoid, difteri och rosfeber. Fabriker öppnades i Helsingfors, Kristiania och Petersburg. Export till fler länder följde.

SÖNERNA TOG ÖVER
Men när firman gick som bäst dog Ferdinand Grumme, 71 år gammal. Från­fället var inte oväntat, och företaget var väl rustat för generations­växlingen. Sönerna Albert och Edvard hade båda som unga studerat i Tyskland och sedan gjort praktik i flera år på kemisk-tekniska fabriker och laboratorier. Albert hade redan några år före faderns död tagit över som direktör och Edvard som fabriks­chef.

I annonser framhölls hela tiden att såpa och tvålar var fria från föroreningar och andra främmande ämnen. Men kanske var det en sanning med modifikation.

Bröderna satte genast i gång att modernisera och effektivisera verksamheten. Grumme & Son, Hylin & Co och Stomatol­fabriken sattes under samma ledning – med bröderna Grumme, deras mor Wendela, kontors­chef Bohlin och bank­direktör Fraenckel. De ombildades 1911 till aktie­bolag med en samlad omsättning på mellan 3 och 4 miljoner kronor. Tillsammans utgjorde de Skandinaviens största kemisk-tekniska anläggning.

Tvål- och såpa­fabriken var sju våningar hög, och antalet pannor i kokeriet hade ökats till tio. Tvål tillverkades i två unika kross- och torknings­maskiner. “Några förbättringar som gjorts på dessa synnerligt komplicerade och inventiösa maskiner är fabriken ensam om”, heter det i en tidnings­artikel.

Läs också: Tandröta – 50-talets dolda sjukdom

Grummes främsta produkter uppgavs vara Normal-tvålen och ett baby-tvättpulver. Hylins “fina grönsåpa” nämndes också som en populär produkt. Sannolikt är det den som i dag kallas Grummes gröna såpa, som tillsammans med den gula numera är företagets mest kända varumärke.

I annonser framhölls hela tiden att såpa och tvålar var fria från föroreningar och andra främmande ämnen. Men kanske var det en sanning med modifikation. I en artikel från mellan­krigs­tiden uppgavs nämligen att “kristidens konstiga blandningar äro för länge sedan övergivna. Nu är det endast kvalitets­varor som framställs.” Det meddelades också att Stomatol hade svindlande 75 procent av landets marknad för tandkräm. Den imponerade reportern som visats runt på anläggningen berättade att “kontoret är inrymt i ett litet hus, som lär ha varit ett av drottning Kristinas jaktslott och sannolikt skåde­platsen för många galanta äventyr.” Att någon jakt skulle ha ägt rum på Södermalm är dock högst tveksamt.

FRÅN KEMISK RENHET TILL FOKUS PÅ MILJÖN
Under mellankrigstiden generations­växlade bolagen än en gång, då Edvard Grummes son Carl Eduard tog över 1923. I ledningen satt också Bertil Andersén, som satsade på massiv marknads­föring och sedermera blev framgångs­rik reklam­man. Sortimentet utökades steg för steg, med bland annat kontors­produkter som “bläck av Filipstads kända märke” och karbon­papper.

Läs också: För bättre hälsa på arbetet

Carl Eduard Grumme ledde företagen i hela 40 år, tills de 1963 fusionerades och senare fick namnet Grumme­bolagen. Ny ägare var affärs­mannen Alf Jörgensen, tidigare verksam inom film och teater. Han bodde på Ekerö och lät där bygga en helt ny anläggning dit verksamheten flyttades från Södermalm, där den funnits i 110 år, sedan Hylin & Co startade där.

Samtidigt köptes parfym­bolaget F Pauli in, och ett par år senare även AB Oxygenol, ett kemiskt-tekniskt bolag med stor­säljande rakvattnet Aqua Vera. Läkemedels­bolaget Kabi kom in som ny ägare, men sålde 1974 företaget till statliga Tobaksbolaget. Fler ägar­byten skedde, till bland annat Cederroths, och i dag är det norska Orkla som äger varu­märkena.

Läs också: För bättre hälsa på arbetet

Medan Ferdinand Grumme och hans söner på sin tid framhöll produkternas kemiska renhet är det i dag hänsyn till miljön som är det viktigaste sälj­argumentet. Flagg­skeppet i sortimentet är dock fortfarande såpan. Den framställs i dag av tallolja, men har anor från Ferdinand Grummes tid på Hylin & Co där han med buller och bång gjorde entré i den svenska hygien­branschen.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!