Trångboddhet, spekulationsbyggen och höga hyror. Bostadssituationen kring förra sekelskiftet var svår. Människor åt, sov och levde under förhållanden som vi har svårt att föreställa oss. Åren efter första världskriget var bostadsmarknaden så ansträngd att kommuner tvingades bygga nödbostäder i gymnastiksalar, biografer och kontor. Hur människor bodde – eller inte bodde – började bli en samhällsfråga.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 3 2013.
Drömmar är namnet på en sorts spröda småkakor som de flesta känner till. Kakor görs vanligen i kök. Köket i sig är en plats för drömmar, inte sällan om ett gott liv. För några år sedan uppstod en animerad debatt efter Dagens Nyheters reportage om det unga paret som stolt förevisade läsekretsen sin vindsvåning i Vasastan i Stockholm.
Under 1900-talet var köket en plats för många föreställningar om bland annat rationalitet, modernitet och framsteg.
Kökets teppanyakihäll lyftes i debatten fram som en symbol för den lyckade medelklassens snarast sjukliga intresse för heminredning. Nu har debatten lagt sig, men klart är att hemmen – och inte minst köken – är laddade utrymmen, platser för drömmar.
Under 1900-talet var köket en plats för många föreställningar om bland annat rationalitet, modernitet och framsteg. Låt oss möta några av 1900-talets stora köksdrömmar, så som de gjort nedslag i arkivet hos bostadsföretaget HSB (tidigare Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening).
NÄR BOSTADEN BLEV EN SAMHÄLLSFRÅGA
År 1916 bildades Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB), och 1923 var det dags för nästa nu välkända bostadsförening att göra entré, HSB Stockholm; organisationens riksförbund bildades året därpå (begreppet ”bostadsrätt” med dess skattemässiga implikationer föddes senare). En av initiativtagarna var arkitekten Sven Wallander, bland annat känd som uppfinnaren av sopnedkastet. Snart var man i gång med såväl bostadspolitiskt opinionsbildande som konkret husbyggande, först i Stockholm men sedan över hela landet.
HSB drev redan under pionjäråren på 1920-talet en rad byggnads- och bostadstekniska utvecklingsprojekt. Högre boendestandard stod högt på agendan: rinnande varmt och kallt vatten i lägenheterna, badrum, sopnedkast, tvättstugor och mer rationellt utformade kök blev gradvis standard i HSB-husen. Helt motståndsfritt gick det inte. HSB, menade vissa, byggde onödigt lyxiga lägenheter. Inte behövdes väl badrum och badkar i en lägenhet för arbetare? Det ansåg emellertid HSB. Likaså menade organisationen att något borde göras åt köket. Snabbt skred man till verket.
KÖKET SOM SOVRUM – ELLER DET OORGANISERADE KÖKET
Den plats vi i dag kallar kök har en lång historia. Under sekel byggdes nya hus kring den levande eldstaden. Där fanns värmen, möjligheterna till matlagning och ljuset. Med järnspisens genombrott på 1860-talet skapades successivt förutsättningar för ett mer organiserat köksutrymme. Men det skulle dröja innan köket blev en fråga av närmast social karaktär. Köket utnyttjades länge både för matlagning och för sömn (där var ju varmt). Just detta sista ville HSB ändra på.
Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv sammanfaller HSB:s tankar om det rationella köket med mer samhällsövergripande tankar om vikten av god hygien och ett nytt Sverige i folkhemskläder. I folkhemmet sover man inte i köket. Köket har sin bestämda funktion – där tillagas maten, och var sak finns på sin plats. Det är nu rörelsen från det oorganiserade och planlösa köket, i vilket man också sover, tar fart mot det organiserade köket, i vilket man i första hand arbetar. Den utvecklingen fick sin blomstringsperiod efter andra världskriget.
KÖKET SOM ARBETSPLATS – ELLER DET ORGANISERADE KÖKET
Givetvis har man alltid arbetat i köket. Men sällan har köksutrymmet varit föremål för det slags mycket noggranna vägande och mätande som förekom under efterkrigstiden och som successivt ledde fram till de enhetliga standardmått för kök som inrättades 1950.
HSB var en av de samhällsaktörer som bidrog till utvecklingen. Redan under 1920-talet inrättade organisationen en snickerifabrik i Sparreholm, vilken försåg bostadsbyggena med färdiglackerade köksskåp. Detta var nytt; tidigare hade kökssnickerier tillverkats direkt på byggplatsen och utan enhetliga mått. Nu fanns plötsligt möjligheter till serieproduktion och rationalisering.
Kaffe, bullar och sju sorters kakor
Med funktionalismens genombrott i Sverige 1930 fanns också de som menade att köken snart skulle ha spelat ut sin roll. Vilken yrkesarbetande stadsbo behövde egentligen ett kök? En rationellt utrustad kokvrå kunde kanske räcka, åtminstone om man bodde i kollektivhus med mathiss. Då levererades maten bokstavligt talat på en bricka. Kvinnliga arkitekter som Ingeborg Waern Bugge gick till motangrepp − självklart behövdes köken! Hade herrar funktionalister ens tänkt på alla dem som bodde på landsbygden och som faktiskt hade köket som arbetsplats?
HSB är vid den här tiden fortsatt aktivt i sitt arbete för bättre och modernare kök. I samarbete med det statliga Hemmens Forskningsinstitut producerade organisationen bland annat filmen Det moderna köket. Samtidigt gav man ut broschyren Ett kök ni blir glad i.
Nu är vi framme vid 1950-talets ingång. De flesta spisar är vita, och studier har gjorts över husmoderns mått och steg mellan diskho och spis, allt i syfte att veta på vilket avstånd dessa bäst bör placeras från varandra. Det är för övrigt nästan alltid husmor som rör sig i köket, även om det kan noteras att mannen i filmen Det moderna köket faktiskt diskar.
FORSKNING – MEN VARFÖR DÅ?
Vardagslivets diskning och matlagning hade nu gjorts till vetenskapligt studieobjekt. Man kan förstås fråga sig varför. Vad handlade alla funktionsstudier i köket om? Varför intresserade man sig för hur hållbara tallrikar var och hur en riktig diskbänk skulle se ut? Ett svar finns att söka i den dåtida sanningen att köket just var Sveriges största arbetsplats, och att ett folkhem bör kunna erbjuda en god arbetsmiljö. Följande står att läsa i Ett kök ni blir glad i:
“Varje år åtgår enbart för matlagning och diskning i de svenska köken bra mycket flera arbetstimmar än vad som presteras inom Sveriges hela egentliga industri. Men medan industrien rationaliserat utrustning och arbetsmetoder – med bättre arbetsförhållanden och ökad fritid som resultat – står den stora massan av kök kvar på ungefär samma nivå som för decennier sedan. För hela folkhushållet betyder de otidsenliga köken ett oerhört slöseri med arbetskraften. För husmödrarna själva betyder de onödigt spring, onödig kraftförlust och onödig irritation. Något måste göras!”
Mot bakgrund av att författarna i samma skrift hävdar att husmodern byter sysselsättning 80 gånger per dag, går det att förstå varför frågan om köket som arbetsplats uppfattades som brännande aktuell.
En kokbok med så mycket mer än bara recept
I arbetet för ett bättre kök aktualiserades såväl frågor om ergonomi och konsumentupplysning som teman om rationalitet och modernitet. Världen var ständigt på väg framåt, framtiden hade liksom redan infallit. Att köken sedan kom att se nästan likadana ut var knappast ett problem. 1950-talets drömmar handlade i det här fallet mindre om flotta köksfläktar och exklusiva spisar än om planmässighet och förnuft.
KÖKET SOM LIVSSTIL – ELLER DET MODERIKTIGA KÖKET
HSB fortsatte under 1960- och 70-talen att intressera sig för kökens utformning. Visserligen var måtten på kökets fasta inventarier desamma under lång tid, men under 1970-talet formligen exploderade färgsättningen i nya nyanser av sällan skådat slag. Brandgula köksluckor, eller bruna, eller kanske gröna? Allt var möjligt. Storblommiga tapeter samsas med furumöblemang.
Möter vi nu drömmen om köket som mode? Det är en alltför stor generalisering, men det är rimligt att pröva tanken att den som bor med de orangefärgade köksluckorna visar att han eller hon hänger med, att man är modern och följer med sin tid.
Vi minns också det tidiga 2000-talets utrivningshets; av de gamla köken omramade av väggar har blivit aktivitetsytor som glidit samman med vardagsrum och hallar.
Den stränga uppdelning som under närmast föregående årtionden gjorts mellan köket och övriga bostadsutrymmen luckrades nu upp. Byggnadsantikvarien Staffan Hansing har talat om att köket under 1970-talet åter blev ett slags allaktivitetsrum, även om man inte längre sov i det. Liknar inte detta i viss mån dagens köksanvändning? Köksön i mitten, barstolar kring höga bord, alla som samlas för att röka under köksfläkten? Köket blev då, och är för det mesta fortfarande, ett rum för hela livet. Samtidigt är det ett rum där vi visar upp vad vi har, vilka redskap vi har råd med och vilket kakel som gör sig bäst i, låt säga, solnedgångsljus.
Men färgskalan från mossgrönt till barkbrunt har bleknat igen. Nu skulle allt vara vitt och fräscht. Vi minns också det tidiga 2000-talets utrivningshets; av de gamla köken omramade av väggar har blivit aktivitetsytor som glidit samman med vardagsrum och hallar.
Köket är alltså långtifrån ett rum enbart för matlagning, hur funktionellt det än är tänkt. Rummet är laddat med föreställningar om liv, status och pengar. I köket frodas drömmarna, antingen de rör sig om ett gott liv eller spröda bakverk. Köket rymmer båda.
