Egentligen började allt redan 1856 då André Oscar Wallenberg startade Stockholms Enskilda Bank, Sveriges första privatbank. Sextio år senare introducerades förvaltningsbolaget Investor som en avknoppning från SEB påtvingad av myndigheterna och sågs av familjen som att man förlorade en del sin motståndskraft.

År 1916 var ett händelserikt år i det svenska näringslivet; det rådde stor krigsinflation och börshuset på Stortorget i Stockholm bågnade av aktivitet då spekulanter lånade pengar för att satsa i aktier när företagens lönsamhet bara blev bättre. Detta då svenska löner ständigt släpade efter så att mer pengar kunde stanna i företagen. Samtidigt som arbetarna demonstrerade kring de låga lönerna så jublade spekulanterna över ”utdelningsfesten”.

Investor var ingen ny typ av företag – en mängd emissionsbolag hade grundats av främst banker. affärsidé var att köpa upp och strukturera om företag så att de kunde introduceras på den nya köpstarka börsen. Ivar Kreugers Kreuger och Toll kan nämnas som ett exempel. Det som skiljde Investor från de andra emissionsbolagen var den ovanligt stora aktieportföljen som Investor fick förvalta. Redan 1917 börsnoterades Investor.

Bakgrunden till grundandet var att Marcus ”Häradshövdingen” Wallenberg (1864–1943) – familjens dåvarande huvudman – ville skapa en mer specialiserade organisation för aktiehandel och det som vi idag kallar riskkapitalverksamhet. De fanns två kundföretag inom sfären som var olönsamma – verkstadsföretaget Atlas och biltillverkaren Scania-Vabis. ”Häradshövdingen” ansåg att Investor skulle ha två olika verksamheter; vanlig bankirverksamhet med en mängd fristående kunder och en egen företagssfär för att skapa värde och en reserv för familjens framtida generationer.

Under de sista krigsåren genomförde Investor en stor mängd framgångsrika affärer – man slås bland annat samman med ett relativt ungt dieselföretag. Med krigsslutet följde dock en stark deflation då efterfrågan på svenska varor mer eller mindre försvann i de krigsdrabbade länderna. År 1919  infördes även åttatimmarsdag i Sverige och att familjer som drabbats av så kallad lockout fick högre bidrag. Det blev även svårt för företagsägarna att sänka lönerna och festen förbyttes med svält då de flesta blev tvungna att lämna sina nu värdelösa aktier till bankerna.

Arbetslösheten blev så hög att Amerikaemigrationen tog fart igen medan de arbetare som lyckades behålla sina jobb tog ett steg upp i medelklassen. Ett riktigt ”stålbad” för industriföretagen skapade Europas effektivaste tillverkning med stigande reallöner. Det blev nästintill omöjligt för emissionsbolagen att överleva och de försvann en efter en. Våren 1932 kraschade även Kreuger och Toll vilket ledde till en världsomfattande börskrasch. Kvar stod Investor som med lyckade aktieaffärer, bättre kassareserv, en trogen bank och förmågan att behålla lugnet klarade sig genom 1930-talets många ekonomiska kriser.

Marcus ”Häradshövdingen” Wallenberg tillsammans med sin son Jacob Wallenberg (1892-1980) var kallblodiga krishanterare. De gavs sig ut i Europa och gjorde bytesaffärer för att kunna få ut pengar ur Nazityskland. Med Investor och ett annat emissionsbolag vid namn Providentia grundades så ”Wallenbergssfären”. Efter andra världskriget skedde inga större förändringar inom Investor – Jacob Wallenberg var en gudabenådad aktiespekulant och företaget fortsatte så att göra bra affärer.

Bolagen från Kreuger märktes inte så mycket; L M Ericsson ägdes till stor del av amerikanska IT&T och Tändsticksbolaget stagnerade. Basindustriföretag som Stora Kopparberg och varuhusexpansionen i Turitz betydde desto mer.

När familjens försök att rädda sin åtaganden i Tyskland ledde de in i Boschskandalen, ett bulvanägande av tyska företag i USA, var det nära att Jacob och yngre brodern Marcus (1899–1982)  blev svartlistade av USA. För att undvika detta överlåt Jacob ledning av företaget till Marcus – även Dodde kallad. Marcus ”Dodde” Wallenberg blev under Europas återuppbyggnad en av de mäktigaste industriledare som Sverige någonsin haft.skulle med tiden bli ledande i 33 företagsstyrelser och ordinarie ledamot i ytterligare 31, företag som kontrollerades av Investor och Providentia.

Aktiehandel och bankverksamhet var inte ”Doddes” melodi då han snarare såg möjligheten i de stora företagen med grund i den lilla Enskilda banken. Att konkurrera utomlands var enligt honom ett bra sätta att visa på företagens överlevnadsduglighet. ”Dodde” blev drivande i en rad av de stora projekt som präglade svenskt näringsliv, sådana som nordiska flygkonsortiet SAS, de olika militärflygplanen och atomkraften. Han var aktiv utvecklare av bolagen Saab, Incentive och Electrolux. Han köpte tillbaka L M Ericsson.

När Enskilda banken 1971 gick samman med Skandinaviska banken till Skandinaviska Enskilda Banken gick familjen Wallenberg till att bli minoritetsägare. ”Dodde” satt kvar som styrelseordförande men banken gled längre bort. Under mitten och mot slutet av 1970-talet kom en allvarlig industrikris som följdes av oljekrisen 1973 vilket skapade stora problem i Investorsbolag – där ibland Stora Kopparberg. Marcus ”Dodde” Wallenbergs storhetstid var nära sitt slut och sonen Peter ”Pirre” Wallenberg (1916-2015) skulle ta över. Relationen far och son emellan var dock ansträngd och Pirre valde mot Duddes vilja att efter en juristexamen göra karriär inom den internationella industrisektorn. Övertagandet av VD-stolen sköts dock på framtiden när brodern Marc begick självmord 1971 och Pirre själv drabbades av en hjärtinfarkt. Pirre blev istället styrelseordföranden – en plats han höll fram till sin pension.

Under faderns återstående liv fick han först vara novis i banken, men efter faderns död trädde han snabbt fram och tog makten i Investor, Providentia och Wallenbergstiftelserna. Banken kunde förstod in Peter sig på, så Investor fick bli både investmentbank och ägarkonsult under en tid då devalveringar följdes av storvinster i de svenska industriföretagen. Peter engagerade sig i omstrukturering av skogsindustrin och skapandet av ABB som till att börja såg succéartat ut. Vid sin sida hade han ständigt Investors VD Claes Dahlbäck.

Investor sålde lyckligtvis i god tid före finans- och ägarkrisen från hösten 1990 både sitt fastighetsinnehav och verksamheten i finansbolaget Vendor. Men ett utköp av industriföretaget Saab-Scania såg för en tid ut att hota hela Wallenbergsfären. Trycket lättade mirakulöst när den svenska riksbanken släppte den svenska valutan fri hösten 1992. Astras magsårsmedel, Ericssons mobiler och Scanias lastbilar tog för sig av världsmarknaden. S-E-Banken blev Wallenbergkontrollerad igen av bara farten. Peter Wallenberg kunde 1996 dra sig tillbaka till rollen som styrelseordförande i stiftelsen medan ABB:s Percy Barnevik blev styrelseordförande i Investor i väntan på nästa generation. Investor slukade systern Providentia.

Fem år senare krisade både Ericsson och ABB. Barnevik fick sparken av huvudmannen medan något som såg ut som en makttrojka började formas av Peters båda söner Jacob, f 1956, och Peter ”Poker”, f. 1958, och kusinen Marcus ”Husky”, f 1956. Jacob är sedan dess styrelseordförande i Investor.

När Peter dog 2015 var successionen väl förberedd och en ny bild av Wallenbergsfären klarnade under Investors hundrade år. Makten var tydligare flyttad till stiftelsenivån och Wallenbergsfärens enda mål är i framtiden att generera medel till svensk forskning. Investor förvaltar de stora publika börsinnehaven i samspel med de stora svenska ägarfonderna. Sidobolaget Patricia driver mer i skymundan en rad helägda företag, EQT verkar som ett renodlat riskkapitalföretag och ytterligare ett förvaltningsbolag FAM, prövar olika utvecklingsalternativ inom stiftelsens ram.

I år firar Investor 100 år vilket man väljer att uppmärksamma med boken Investor 100 med text av den mångåriga Centrum för Näringslivshistoriamedarbetaren ekonomijournalisten Ronald Fagerfjäll och med bilder från en mängd av de företag som vi bevarar. Man har även valt att skapa en webbplats; investor100years.se där man kan läsa mer om de människor, företag, affärer, händelser och den omvärld som format Investor.