När småhusområdet Ella Gård i Täby kommun utanför Stockholm började byggas på 1950-talet uppfördes det enligt löpande band-principen, med prefabricerade element. I början av 1960-talet presenterade JM ett helt nytt sätt att bygga bostäder. Utvecklingen hade då gått från det hantverksmässiga byggandet via elementbyggeri, standardisering och seriebygge mot standardiserade lägenheter och typhus.

När Boris Blomgren, JMs dåvarande vd, skulle beskriva utgångspunkten för ”Hus i paket” använde han ett par citat från nationalekonomen och nobelpristagaren Gunnar Myrdal som medverkat i den stora bostadssociala utredningen (och för övrigt var son till en byggmästare):

”I en industriell produktion måste de bästa dellösningarna ge plats åt de bästa helhetslösningarna” och ”De obetydliga variationerna i mått och inredning hindrar en effektiv användning av industriella massproduktionsmetoder och alla dessa skillnader är icke något som konsumenterna har önskat utan härrör från beslut hos tekniker, producenter och byggherrar”.

År 2000 har Stockholm blivit – Heliopolis. Spådde byggbolaget 1955.

Detta skrevs år 1967, då det så kallade miljonprogrammet inletts för att lösa den svåra bostadsbristen i Sverige och särskilt i Stockholm. Det behövde byggas mycket och det behövde byggas snabbt. Vid ”Hus i paket”-projekt ansvarade JM för allt från mark och stadsplan till fullt färdiga lägenheter.

Detta innebar att beställaren fick helt färdiga lägenheter, och att byggaren sålunda tog hand om stadsplanering, husritande och byggande. ”Hus i paket” innebar vidare att ett urval lägenhetstyper kunde kombineras till trapphusenheter. Målet var att ”uppnå en produktionsanpassad projektering för en ur konsumentsynpunkt genomstuderad och beprövad lägenhetsplan med enhetlig utrustning”.