Äldreboendet Bräcke Västergård slog upp portarna 1957 och det var en av Bräcke diakonis första verksamheter inom välfärdsområdet. Diakonissan på bilden är syster Ellen Hansson, en av de första som utbildades vid dåvarande Göteborgs diakonissanstalt. Källa: Bräcke diakoni.
För hundra år sedan slog två grannar upp dörrarna till varsin pionjärverksamhet i Göteborg. Den ena var Lisebergs nöjespark och den andra Bräcke diakoni, ett kyrkligt projekt för att motverka social nöd och misär. I dag är stiftelsen Bräcke diakoni en av det svenska civilsamhällets stora aktörer inom välfärd.
Bräcke diakoni hade förvärvat en stor trävilla med det inspirerande namnet Villa Speranza – förhoppningarnas hus. Förhoppningarna och planerna var djärva och efter bara fyra år flyttade Bräcke diakoni till en stor donerad patriciervilla på Hisingen tvärs över Göta älv. Där fanns det gott om plats för den växande verksamheten och en framtida expansion.
Att Bräcke diakoni ens såg dagens ljus 1923 berodde i hög grad på en smått osannolik gestalt, en 78-årig visionär, klarsynt när det gällde samhällets sociala problematik och uthållig när det gällde att lotsa vision till verklighet. Mannen i fråga hette Edward Herman Rodhe och var biskop i Göteborg.
Han hade redan på 1880-talet konstaterat att den sociala frågan var samhällets ödesfråga och bedrev en flera decennier lång påverkanskampanj i de konservativa kyrkliga kretsarna på västkusten och bland presumtiva donatorer i det förmögna borgerskapet i Göteborg.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
EN LÄROANSTALT MED ”MODERHUS”
I starkt koncentrat argumenterade Rodhe i två steg. Första steget i argumentationen var att Svenska kyrkans församlingar hade ett ansvar att agera i tidens sociala problematik, för att motverka sjukdom och nöd. Nästa steg rörde metoden, hur detta skulle ske. Här såg Rodhe bakåt i historien till den på adertonhundratalet omvälvande idén med sjukvårdsutbildade kvinnor som kallades diakonissor.
Ersta diakoni var först ut i Sverige med diakonissutbildning på 1850-talet, och inspirationen därifrån var avgörande för Rodhes val av metod. Det ursprungliga namnet 1923 på Bräcke diakoni var därför Göteborgs diakonissanstalt, ett namn som verksamheten behöll ända till slutet av 1960-talet. Diakonissanstaltens verksamhet organiserades som ett ”moderhus”.
När man i dag talar om en anstalt går nog de flestas tankar till någon typ av fängelse. För hundra år sedan var språkbruket annorlunda. ”Anstalt” i vid den tiden avsåg inte sällan någon typ av utbildande verksamhet, en läroanstalt. En verksamhet med yrkesutbildning av diakonissor kallades därför helt naturligt för diakonissanstalt liksom även byggnaden där utbildningen ägde rum. Alltså Göteborgs diakonissanstalt.
Organisationsmodellen för verksamheten kallades ”moderhus”. Modellen övertogs från Tyskland via Ersta diakoni. Man kan sammanfatta moderhusmodellen som en rekryterande, utbildande och verksamhetsdrivande ekonomisk gemenskapsform, på en kristet social värdegrund.
De kvinnor som rekryterades gick först ungefär ett år som ”elever” med blandad teoretisk och praktisk utbildning. Därefter blev de ”provsystrar” och fick en dåtida sjuksköterskeutbildning. När den var klar och efter en kortare slutkurs blev de systrar och vigda till ”diakonissor”. Allt som allt blev det en gedigen praktisk och teoretisk utbildning på cirka fem år.
Diakonissornas arbetsgivare var främst församlingar och kommuner i västra Sverige och i relation till dem fungerade diakonissanstalten som en mycket speciell form av dåtida bemanningsföretag.
Som ingång och förutsättning till utbildning och fortsatt yrkesverksamhet fanns de blivande diakonissornas löften till diakonissanstalten att leva ”obunden”, det vill säga ogift, att lyda anstaltens ledning och att gå in i uppgiften utan anspråk på karriär eller inkomst. I gengäld utfäste sig diakonissanstalten att stå för utbildning och uppehälle.
Löftet att ta ansvar för diakonissan omfattade också hennes ålderdom. De löften som diakonissorna gav kunde den som ville när som helst bryta, vilket inte var ovanligt. Konsekvensen blev dock att diakonissan då fick lämna tillbaka sin dräkt, avsluta den anställning som hon
haft genom diakonissanstalten och i fortsättningen ta sitt eget ekonomiska ansvar.
Moderhusmodellen utgjorde närmast en form av utvidgad storfamilj med anstaltens ledning som ”föräldrapar”. Diakonissornas arbetsgivare var främst församlingar och kommuner i västra Sverige och i relation till dem fungerade diakonissanstalten som en mycket speciell form av dåtida bemanningsföretag.
PRAGMATISKA LÖSNINGAR
Fram till 1950-talet var utbildningen av diakonissor tydligt fokus för Bräcke diakoni, samtidigt som moderhusmodellen som organisation började luckras upp för att slutgiltigt avskaffas 1969.
En än mer allvarlig utmaning för Bräcke diakoni blev konstruktionen av den svenska välfärden. Folkhemsbygget som lanserades på 1930-talet och tog ordentlig fart efter andra världskriget gjorde anspråk på att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp om vård, skola och omsorg.
Diakonissutbildningen sågs av samhället på flera sätt som överflödig och nyrekryteringen sinade. 1950- och 60-talen blev därför ett brytningsskede för Bräcke Diakoni med en radikal omstrukturering. Diakonissutbildningen förändrades till en könsneutral yrkesutbildning av diakoner med kurativ inriktning och med Svenska kyrkan som avnämare.
Inom det ursprungliga välfärdsområdet byggde Bräcke Diakoni upp bland annat äldreomsorg och hospicevård i egen regi, Bräcke Västergård, och framför allt en pionjärverksamhet inom området habilitering för barn och unga med funktionsvariationer, Bräcke Östergård.
På Bräcke diakonis mark på Hisingen fanns gott om utrymme där man med start från förskolebarn successivt kunde bygga upp ett samlat centrum för boende, skola och medicinsk utredning och habilitering. Sista steget i ålderstrappan togs med gymnasieskola i slutet av åttiotalet.
Parallellt med utbyggnaden av Bräcke Östergård från förskoleåldrarna upp till gymnasieungdomar skedde också en stark kunskapsuppbyggnad inom habiliterings- och hjälpmedelsområdet och med Bräcke Östergård som regionklinik inom landets västra sjukvårdsområde.
Finansiellt skedde etableringen av Bräcke Östergård främst med investeringsmedel från stat och landsting och med vissa stora externa fondtillskott. Driftskostnaderna täcktes genom vårdavgifter och Bräcke diakoni kunde skjuta till avsevärda egna medel för forskning och utveckling.
Det blev ett så nära samarbete mellan offentligt och privat att man många gånger inte kunde se var det ena slutade och det andra började.
Det är paradoxalt att den privata stiftelsen Bräcke diakoni fick ett så brett samhälleligt stöd för att bygga upp denna stora och högspecialiserade vårdinstitution under ett skede när det politiska budskapet entydigt var att all vård skulle bedrivas i offentlig regi. Hela konstruktionen bakom Bräcke Östergård präglades av samförståndslösningar mellan privat och offentligt.
Vad man i efterhand kan förstå som en viktig faktor bakom detta var en gemensam uppfattning att Bräcke diakoni kunde fungera som en plattform för en obyråkratisk samgruppering av olika samhällsinstansers kompetens kring det enskilda barnet och dess familj. Det blev ett så nära samarbete mellan offentligt och privat att man många gånger inte kunde se var det ena slutade och det andra började. Pragmatiska lösningar fick företräde framför politisk dogmatism och Bräcke diakoni växte.
NYA FÖRUTSÄTTNINGAR
Som en följd av fundamentala förändringar som skedde i samhällets välfärdssystem blev 1990-talet och åren kring sekelskiftet nästa dramatiska omställningsfas. Det gamla systemets villkor kan illustreras av det tjugoåriga avtal Bräcke diakoni hade med landstingen i Västsverige gällande regionkliniken Bräcke Östergård.
Avtalet innebar att Bräcke diakoni skulle se till att nödvändiga resurser fanns på plats, och landstingen skulle betala vad det kostade. En budget upprättades inför varje år men nästan regelmässigt uppstod underskott efter avslutat år, ett underskott som landstingen enligt avtalet stod för.
Det säger sig självt att detta inte höll efter krisen vid 1990-talets början då samhällsekonomin visade sig ha gränser och vokabulären förändrades så att även offentliga förvaltningar började argumentera som om de drev affärer.
Detta blev ytterst sårbart för Bräcke diakoni eftersom Bräcke Östergård utgjorde cirka 80 procent av den totala omsättningen. Efter flera decennier av samarbete beslutade Bräcke diakoni och landstingen i stort samförstånd att gå ur sitt tjugo åriga avtal i förtid. Sjukvården tog över regionkliniken i egen drift och nu var det dags för Bräcke diakoni att orientera sig i en värld som alltmer präglades av offentlig upphandling, anbud och ramavtal.
Under några turbulenta år kring sekelskiftet visade det sig att medarbetarna var både kompetenta och kreativa men ganska genomgående saknade erfarenhet och verktyg för affärsmässiga bedömningar. Det sprudlade av intressanta projekt utan finansiering och ledde till en besk medicin genom en kraftfull strukturell rationalisering. Bräcke diakoni skaffade nya nödvändiga kompetenser och resurser för att stegvis och kontrollerat kunna gå vidare under de nya förutsättningar som nu gällde.
Genomgående har Bräcke diakoni genom alla pragmatiska omläggningar haft kvar sin utgångspunkt i människors sociala situation, vilken är fångad i stiftelsens värdegrund – viljan att se och kraften att förändra.
På 00-talet påbörjade man en kontrollerad expansion genom större och mindre strategiska förvärv och genom upphandlade verksamheter. Den tidigare koncentrationen till Göteborg har efterhand vidgats till södra Sverige. Även verksamhetspaletten har i viss mån diversifierats. Man har utvecklat det affärsmässiga kunnande som krävs i det nya välfärdslandskapet tillsammans med en satsning på att stärka den interna kulturen och lyfta betydelsen av att vara medarbetare i en idéburen verksamhet.
Den sista studentgruppen på Bräcke diakoni gick ut 2014 eftersom Svenska kyrkan valde att själva ta över sin utbildning. Samtidigt har Bräcke diakoni på annat sätt intensifierat sitt utbildningsengagemang genom att bli delägare i Marie Cederschiölds högskola i Stockholm. Det senaste strategiska utvecklingssteget som Bräcke diakoni tagit är att förädla sitt markinnehav, till att börja med genom att bygga bostäder mixat med verksamhetslokaler.
Hundra års verksamhet har betytt många mindre och några större omstruktureringar för Bräcke Diakoni. För en betraktare framträder en spännande resa genom ett samhällslandskap som gått igenom grundläggande förändringar. Genomgående har Bräcke diakoni genom alla pragmatiska omläggningar haft kvar sin utgångspunkt i människors sociala situation, vilken är fångad i stiftelsens värdegrund – viljan att se och kraften att förändra.
Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.
Hantera dina cookieinställningar
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.
Cookies för statistik
För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.