Hundraårsresan Bräcke diakoni
VISA BILDTEXT
Äldreboendet Bräcke Västergård slog upp portarna 1957 och det var en av Bräcke diakonis första verksamheter inom välfärdsområdet. Diakonissan på bilden är syster Ellen Hansson, en av de första som utbildades vid dåvarande Göteborgs diakonissanstalt. Källa: Bräcke diakoni.

FÖRETAGEN AV: Per Eckerdal 2023-07-04

Hundraårsresan Bräcke diakoni

För hundra år sedan slog två grannar upp dörrarna till varsin pionjär­verksamhet i Göteborg. Den ena var Lisebergs nöjespark och den andra Bräcke diakoni, ett kyrkligt projekt för att motverka social nöd och misär. I dag är stiftelsen Bräcke diakoni en av det svenska civil­samhällets stora aktörer inom välfärd.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2023 nr 2.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Bräcke diakoni hade förvärvat en stor trävilla med det inspirerande namnet Villa Speranza – för­hoppningarnas hus. För­hoppningarna och planerna var djärva och efter bara fyra år flyttade Bräcke diakoni till en stor donerad patricier­villa på Hisingen tvärs över Göta älv. Där fanns det gott om plats för den växande verksam­heten och en framtida expansion.

Att Bräcke diakoni ens såg dagens ljus 1923 berodde i hög grad på en smått osannolik gestalt, en 78-årig visionär, klarsynt när det gällde samhällets sociala problematik och uthållig när det gällde att lotsa vision till verklighet. Mannen i fråga hette Edward Herman Rodhe och var biskop i Göteborg.

Läs också: Samhällets stöttepelare

Han hade redan på 1880-talet konstaterat att den sociala frågan var samhällets ödes­fråga och bedrev en flera decennier lång påverkans­kampanj i de konservativa kyrkliga kretsarna på väst­kusten och bland presumtiva donatorer i det förmögna borger­skapet i Göteborg.

Villa Speranza i Örgryte, Göteborgs diakonissanstalts första hem. Källa: Bräcke diakoni.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

EN LÄROANSTALT MED ”MODERHUS”
I starkt koncentrat argumenterade Rodhe i två steg. Första steget i argumentationen var att Svenska kyrkans församlingar hade ett ansvar att agera i tidens sociala problematik, för att motverka sjukdom och nöd. Nästa steg rörde metoden, hur detta skulle ske. Här såg Rodhe bakåt i historien till den på aderton­hundra­talet omvälvande idén med sjuk­vårds­utbildade kvinnor som kallades diakonissor.

Ersta diakoni var först ut i Sverige med diakoniss­utbildning på 1850-talet, och inspirationen därifrån var avgörande för Rodhes val av metod. Det ursprungliga namnet 1923 på Bräcke diakoni var därför Göteborgs diakoniss­anstalt, ett namn som verksam­heten behöll ända till slutet av 1960-talet. Diakoniss­anstaltens verksam­het organiserades som ett ”moderhus”.

Läs också: Teknik som räddar liv

När man i dag talar om en anstalt går nog de flestas tankar till någon typ av fängelse. För hundra år sedan var språk­bruket annorlunda. ”Anstalt” i vid den tiden avsåg inte sällan någon typ av utbildande verksam­het, en läroanstalt. En verksamhet med yrkes­utbildning av diakonissor kallades därför helt naturligt för diakoniss­anstalt liksom även byggnaden där ut­bildningen ägde rum. Alltså Göteborgs diakoniss­anstalt.

Organisations­modellen för verksamheten kallades ”moder­hus”. Modellen övertogs från Tyskland via Ersta diakoni. Man kan sammanfatta moder­hus­modellen som en rekryterande, utbildande och verksamhets­drivande ekonomisk gemenskaps­form, på en kristet social värde­grund.

De kvinnor som rekryterades gick först ungefär ett år som ”elever” med blandad teoretisk och praktisk utbildning. Därefter blev de ”prov­systrar” och fick en dåtida sjuk­sköterske­utbildning. När den var klar och efter en kortare slutkurs blev de systrar och vigda till ”diakonissor”. Allt som allt blev det en gedigen praktisk och teoretisk utbildning på cirka fem år.

Diakonissornas arbets­givare var främst för­samlingar och kommuner i västra Sverige och i relation till dem fungerade diakoniss­anstalten som en mycket speciell form av dåtida bemannings­företag.

Som ingång och förut­sättning till utbildning och fortsatt yrkes­verksamhet fanns de blivande diakonissornas löften till diakoniss­anstalten att leva ”obunden”, det vill säga ogift, att lyda anstaltens ledning och att gå in i uppgiften utan anspråk på karriär eller inkomst. I gengäld utfäste sig diakoniss­anstalten att stå för utbildning och uppe­hälle.

Löftet att ta ansvar för diakonissan omfattade också hennes ålder­dom. De löften som diakonissorna gav kunde den som ville när som helst bryta, vilket inte var ovanligt. Konsekvensen blev dock att diakonissan då fick lämna tillbaka sin dräkt, avsluta den anställning som hon
haft genom diakoniss­anstalten och i fort­sättningen ta sitt eget ekonomiska ansvar.

Moder­hus­modellen utgjorde närmast en form av utvidgad stor­familj med anstaltens ledning som ”föräldr­apar”. Diakonissornas arbets­givare var främst för­samlingar och kommuner i västra Sverige och i relation till dem fungerade diakoniss­anstalten som en mycket speciell form av dåtida bemannings­företag.

Bräcke diakoni grundades som Göteborgs diakonissanstalt, med huvudsakligt syfte att utbilda diakonissor. Den var då organiserad enligt en moderhusmodell, där diakonissorna löd under en husmoder och föreståndare. Källa: Bräcke diakoni.

PRAGMATISKA LÖSNINGAR
Fram till 1950-talet var utbildningen av diakonissor tydligt fokus för Bräcke diakoni, samtidigt som moder­hus­modellen som organisation började luckras upp för att slut­giltigt avskaffas 1969.

En än mer allvarlig utmaning för Bräcke diakoni blev konstruktionen av den svenska väl­färden. Folkhems­bygget som lanserades på 1930-talet och tog ordentlig fart efter andra världs­kriget gjorde anspråk på att det offentliga skulle ta ett helhets­grepp om vård, skola och omsorg.

Läs också: För bättre hälsa på arbetet

Diakoniss­utbildningen sågs av sam­hället på flera sätt som över­flödig och ny­rekryteringen sinade. 1950- och 60-talen blev därför ett brytnings­skede för Bräcke Diakoni med en radikal om­strukturering. Diakoniss­utbildningen för­ändrades till en köns­neutral yrkes­utbildning av diakoner med kurativ inriktning och med Svenska kyrkan som avnämare.

Inom det ursprungliga väl­färds­området byggde Bräcke Diakoni upp bland annat äldre­omsorg och hospice­vård i egen regi, Bräcke Västergård, och framför allt en pionjär­verksamhet inom området habilitering för barn och unga med funktions­variationer, Bräcke Östergård.

På Bräcke diakonis mark på Hisingen fanns gott om utrymme där man med start från förskole­barn successivt kunde bygga upp ett samlat centrum för boende, skola och medicinsk utredning och habilitering. Sista steget i ålders­trappan togs med gymnasie­skola i slutet av åttiotalet.

Parallellt med utbyggnaden av Bräcke Östergård från för­skole­åldrarna upp till gymnasie­ungdomar skedde också en stark kunskaps­uppbyggnad inom habiliterings- och hjälp­medels­området och med Bräcke Östergård som region­klinik inom landets västra sjukvårds­område.

Finansiellt skedde etableringen av Bräcke Östergård främst med investerings­medel från stat och landsting och med vissa stora externa fond­tillskott. Drifts­kostnaderna täcktes genom vård­avgifter och Bräcke diakoni kunde skjuta till avsevärda egna medel för forskning och utveckling.

Det blev ett så nära samarbete mellan offentligt och privat att man många gånger inte kunde se var det ena slutade och det andra började.

Det är paradoxalt att den privata stiftelsen Bräcke diakoni fick ett så brett samhälleligt stöd för att bygga upp denna stora och hög­specialiserade vård­institution under ett skede när det politiska budskapet entydigt var att all vård skulle bedrivas i offentlig regi. Hela konstruktionen bakom Bräcke Östergård präglades av sam­förstånds­lösningar mellan privat och offentligt.

Vad man i efterhand kan förstå som en viktig faktor bakom detta var en gemensam uppfattning att Bräcke diakoni kunde fungera som en platt­form för en obyråkratisk sam­gruppering av olika samhälls­instansers kompetens kring det enskilda barnet och dess familj. Det blev ett så nära samarbete mellan offentligt och privat att man många gånger inte kunde se var det ena slutade och det andra började. Pragmatiska lösningar fick företräde framför politisk dogmatism och Bräcke diakoni växte.

1927 kunde Göteborgs diakonissanstalt flytta in i en större villa på Hisingen, som skulle bli den nya diakonigården. Villan är i dag Bräcke diakonis huvudkontor. Foto: Vafa foto. Källa: Bräcke diakoni.

NYA FÖRUTSÄTTNINGAR
Som en följd av fundamentala förändringar som skedde i samhällets välfärds­system blev 1990-talet och åren kring sekel­skiftet nästa dramatiska omställnings­fas. Det gamla systemets villkor kan illustreras av det tjugo­åriga avtal Bräcke diakoni hade med landstingen i Väst­sverige gällande region­kliniken Bräcke Östergård.

Avtalet innebar att Bräcke diakoni skulle se till att nödvändiga resurser fanns på plats, och land­stingen skulle betala vad det kostade. En budget upprättades inför varje år men nästan regel­mässigt uppstod underskott efter avslutat år, ett under­skott som landstingen enligt avtalet stod för.

Läs också: Ersta Diakoni – i diakonins tjänst sedan 1851

Det säger sig självt att detta inte höll efter krisen vid 1990-talets början då samhälls­ekonomin visade sig ha gränser och vokabulären för­ändrades så att även offentliga för­valtningar började argumentera som om de drev affärer.

Bräcke Östergård blev en pionjär inom habilitering för barn och unga med funktionsvariationer. Doktor Ingemar Olow (till vänster) var med och byggde upp verksamheten, som till stor del finansierades med offentliga medel. Källa: Bräcke diakoni.

Detta blev ytterst sårbart för Bräcke diakoni eftersom Bräcke Östergård utgjorde cirka 80 procent av den totala om­sättningen. Efter flera decennier av sam­arbete beslutade Bräcke diakoni och landstingen i stort sam­förstånd att gå ur sitt tjugo åriga avtal i förtid. Sjuk­vården tog över region­kliniken i egen drift och nu var det dags för Bräcke diakoni att orientera sig i en värld som alltmer präglades av offentlig upp­handling, anbud och ram­avtal.

Under några turbulenta år kring sekel­skiftet visade det sig att med­arbetarna var både kompetenta och kreativa men ganska genom­gående saknade erfarenhet och verktyg för affärs­mässiga bedömningar. Det sprudlade av intressanta projekt utan finansiering och ledde till en besk medicin genom en kraft­full strukturell rationalisering. Bräcke diakoni skaffade nya nödvändiga kompetenser och resurser för att stegvis och kontrollerat kunna gå vidare under de nya förut­sättningar som nu gällde.

Genom­gående har Bräcke diakoni genom alla pragmatiska omläggningar haft kvar sin utgångs­punkt i människors sociala situation, vilken är fångad i stiftelsens värde­grund – viljan att se och kraften att förändra.

På 00-talet påbörjade man en kontrollerad expansion genom större och mindre strategiska förvärv och genom upphandlade verksam­heter. Den tidigare koncentrationen till Göteborg har efterhand vidgats till södra Sverige. Även verksamhets­paletten har i viss mån diversifierats. Man har utvecklat det affärs­mässiga kunnande som krävs i det nya välfärds­landskapet tillsammans med en satsning på att stärka den interna kulturen och lyfta betydelsen av att vara med­arbetare i en idé­buren verksamhet.

Inläst: 100 år av medicinska framsteg

Den sista student­gruppen på Bräcke diakoni gick ut 2014 eftersom Svenska kyrkan valde att själva ta över sin utbildning. Samtidigt har Bräcke diakoni på annat sätt intensifierat sitt utbildnings­engagemang genom att bli delägare i Marie Cederschiölds hög­skola i Stockholm. Det senaste strategiska utvecklings­steget som Bräcke diakoni tagit är att förädla sitt mark­innehav, till att börja med genom att bygga bostäder mixat med verksamhets­lokaler.

Hundra års verksamhet har betytt många mindre och några större om­struktureringar för Bräcke Diakoni. För en betraktare fram­träder en spännande resa genom ett samhälls­landskap som gått igenom grund­läggande förändringar. Genom­gående har Bräcke diakoni genom alla pragmatiska omläggningar haft kvar sin utgångs­punkt i människors sociala situation, vilken är fångad i stiftelsens värde­grund – viljan att se och kraften att förändra.

Läs också: Redarimperiet som gick på grund

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.