Till tidningen Teknikhistoria berättar Kippel att han efter att ha presenterat sin minifabrik på en cykelmässa i Tyskland, nu vill tillverkar större serier av sina höghjulningar. I nuläget har han sålt femton stycken till entusiaster runt om i Europa. Köparna är allt från historiskt intresserade som kör högtidligt i tidstypiska kläder till de som är mer intresserade av själva körupplevelsen; att köra fort och kanske tävla.

– Det ska vara en bra cykel för dagens kräsna cyklister. Förväntningarna de har på sina cyklar vill jag föra över på höghjulingarna säger Kippel till Teknikhistoria.

Målet är att göra cyklarna till en lagervara som tillverkas i mindre volymer så det finns reservdelar. Cyklarna ska hålla hög kvalitet och vara identiska så att köparna vet vad de får. På så sätt ska man gnugga bort höghjulingarnas stämpel som kuriosa eller leksaker.

Läs mer på nyteknik.se!

Höghjulningen uppfanns av fransmannen Eugène Meyer 1869 som även patenterade hjul med ekerspänning. År 1870 vidareutvecklade engelsmannen James Starley höghjulingen med bland annat kullager, solida gummidäck och en ihålig stålramskonstruktion och döpte den till “Ariel”.

I USA var Albert Pope som startade tillverkningen av sin Columbia bicycle och på så sätt satte grunden för dess 20 år långa glansperiod. För att fullt förstå hur populär cykeln med två olika stora däck var kan det faktum att det 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar nämnas.

Kring år 1920 utkonkurrerades höghjulningen av den traditionella cykeln.