Denna november-december är jag halvtidstjänstledig för att vara tillsammans med min fästmö, frilansjournalist vanligtvis stationerad i New York. Sedan en dryg vecka befinner vi oss dock i Haiti som hör till Gunillas bevakningsområde.
Jag har blivit ombedd att blogga lite kring ämnen relevanta för Centrum för Näringslivshistorias bloggläsare. Helt enkelt är det dock inte. Förvisso finns ett näringsliv, men med undantag av några hotell som vänder sig till turister, några enstaka snabbköp samt en stor mängd vattenkiosker, utspelar sig näringslivet nästan helt på gatorna. Inte bara gammalt omaka porslin, små romflaskor, hygienprodukter och mat säljs på små bord uppställda på trottoarerna, utan till och med vitvaror säljs utmed vägkanten. Försäljningen är i princip öppen dygnet runt eftersom man inte kan bära hem alla kylskåpen och tvättmaskinerna utan istället hyr en vakt som står och passar dem under natten.
Naturligtvis är det den förödande jordbävningen i våras som gjort att än mer verksamheter tvingats flytta ut när hus rasat samman eller är för osäkra, fast även innan dess skedde den mesta businessen utomhus.
Själva kommersen verkar dock låg, överallt är det ett överflöd av försäljare, t.o.m. på små bakgator, men sällan syns det några kunder. När jag i går köpte en liten souvenir i en utomhusbutik nere vid det demolerade presidentpalatset hade jag en känsla av att vara dagens enda kund. Turister i egentlig mening existerar ju knappast.
Trots att Haiti är vanvettigt fattigt är allting mycket dyrt. Det råder brist på hotellplatser efter att flera stora hotell störtade samman och än mer på hus av västerländsk standard som behövs till alla hjälparbetare, FN-personal etc. Hotellen är därför lika dyra som hemma och lägenhetspriserna ligger på Manhattan-nivå. Guider, chaufförer, ”fixers” etc. har lärt sig vad amerikanare kan betala och vill därför ha ganska stora dollarsedlar.
Några restauranger i vår bemärkelse har jag inte sett till i hela denna del av stan, så man tvingas äta på hotellet tre måltider om dagen. De har utmärkt mat och är jättetrevligt, men kostnaden blir enorm. Enda alternativet vore att köpa mat på gatan, jag brukar inte vara rädd när det gäller gatumat , men kvaliteten är inte ens i närheten av vad jag känner från länder som Mexiko eller Malaysia. Smaken kunde säkert vara uthärdlig, men chansen att inte bli sjuk är nog liten. Vid ett tillfälle har vi faktiskt sett ett litet snabbköp där man kunde köpa mat, men det var för långt från hotellet för att man skall kunna ta sig till.
Allmänt kan man säga att Port-au-Prince inte ens känns som en riktig stad. Det är inte bara avsaknaden av butiker, det är ett myller av människor och aktivitet, men husen är mer som tvåplansvillor blandade med skjul. En förvuxen kåkstad har den kallats. Själv fick jag ett intryck av en blandning av en Max Max-film, ett live-läger och danska ”fristaten” Christiania.