Glass i stora lass

RESTER AV MJÖLPRODUKTIONEN
Eric var son till Axel David Hanner, en av direktörerna på Mjölk­centralen i Stockholm, MC. Efter avslutade studier vid Alnarps mejeriinstitut gjorde han praktik inom mejeri­näringen i Europa och USA. Det var i USA han kom i kontakt med portions­glass och Eric tog chansen att studera tillverknings­industrin och marknads­föringen kring glass. Han anställdes 1934 vid MC och presenterade sin idé om glass­tillverkning för ledningen.

MC:s och andra mejeriers huvudprodukt var mjölk och grädden som skummades av räknades som en restprodukt. Av överskotts­mjölken kunde det göras torr­mjölk som lagrades och exporterades men grädden som var en färsk­vara fick slängas, i brist på användnings­område.

Eric Hanners övertygelse om att glass skulle bli en försäljnings­succé i Sverige delades inte av ledningen, men de gav honom ändå en chans. Inte för att de trodde på en försäljningssuccé, utan för att de såg en chans att bli av med rest­produkterna från mjölk­produktionen.

En reglering av mjölk och mejerisektorn hade införts 1932. Den garanterade inköp av mjölk till reglerade priser men det sattes inget tak på själva produktionen. Det blev lönsamt för varje mjölk­bonde att producera så mycket de klarade av och mjölk­produktionen ökade till nivåer som översteg efter­frågan.

Inläst: Puck – Sveriges första pinnglass

MC:s och andra mejeriers huvudprodukt var mjölk och grädden som skummades av räknades som en restprodukt. Av överskotts­mjölken kunde det göras torr­mjölk som lagrades och exporterades men grädden som var en färsk­vara fick slängas, i brist på användnings­område. De försökte på olika sätt att hitta användning för fett­överskottet. Bransch­organisationen Mjölk­propagandan anlitade 1938 artisten Gösta Jonsson som skrev den berömda visan “kaffe utan grädde” för att förbättra försäljnings­siffrorna.

VÄRMEN GAV REKORDFÖRSÄLJNING
I mars 1935 stod MC:s glassfabrik färdig i de egna lokalerna på Torsgatan. Deras glass fick namnet Puck och i sortimentet fanns det både lös­glass och pinnglass. Den lösa glassen skulle säljas till de vanliga hushållen som dessert och det fanns möjlighet att få sin glass­dessert hem­levererad i speciella kylbilar.

Läs även: Släpp örnen fri

I annonserna går det att läsa “Ring Mjölkcentralen och Puck kommer – glassen av kvalitets­undersökt grädde”. Glass­pinnarna såldes i kiosker och av glass­gubbar med låda på magen, en trälåda med kolsyreis som höll glassen kall. När locket öppnades så rök det ur lådan.

Eric Hanners okuvliga vilja att satsa på glass­tillverkning visade sig vara ett lycko­kast när det blev värmerekord under midsommar­helgen 1935. Under helgen hade MC levererat 200 000 glass­pinnar. Glassarna gick direkt från fabriken ut i handeln, det fanns ingenting att lägga på lager. Efter den lyckade satsningen fick Eric Hanner ägna sig åt glass­tillverkning på heltid.

GLACE-BOLAGET BILDAS
MC utmanades av flera storskaliga glasstillverkare på marknaden, bland annat av Pressbyråns glassmärke Alaska Glace och Glass­fabriken Igloo. 1942 fusionerades Glass­fabriken Igloo med MC och samma år gick MC och AB Choklad-Thule samman och köpte Alaska Glace.

Det nya bolaget där de stora konkurrenterna nu ingick fick namnet Glace-bolaget, som populärt förkortades till GB. Eric Hanner blev vd och skälet till samgåendet var enligt honom att: “…rationalisera glace­tillverkningen, förbättra kvaliteten på produkterna, effektivisera distributionen och försäljningen och över huvud taget stimulera konsumtionen av glace.”

Läs även: Raketostens uppgång och fall

Men det var också ransonerings­tider. Glass hade belagts med lyxskatt under 1941, som innebar ett 20-procentigt pålägg i skatt för konsumenterna. Det var också svårt att få en jämn distribution och regelbundna mjölk­leveranser. Glace-bolaget satsade på väl­riktad reklam och ett rikt sortiment med lockande nyheter. Det var också kvaliteten som skulle fram­hållas, det handlade om råvaror som äkta grädde.

Fusionen gjorde distributionen enklare och glass­försäljningen i kiosker kom i gång på allvar 1944. MC hade gått ut hårt med sina kampanjer redan från starten 1935 när Puck­figuren i narrkläder och diverse kring­produkter skapades, bland annat puck­nålen som blev populär bland barnen.

1958 startade Glace-bolaget en tidning, Glace-glimtar, som gick ut till alla åter­försäljare. Där tipsade de om produkt­placering och butiks­demonstrationer under vinter­halvåret, för att göra glass till en året runt-produkt när frys­boxarna blev allt vanligare i hushållen.

Alaska­glassen kom i halvliters­paket som passade i det lilla frys­facket i kylskåpet. De hade också ett utbud av glass­tårtor som ett alternativ till den vanliga efterrätten på middagar. Till den medföljde ett emballage med kolsyreis som gjorde att glassen hölls fryst i fem timmar.

Glace-bolaget fångade också upp den nya ungdomskulturen och i samarbete med KFUM öppnade de glass­barer i amerikansk stil där det kunde ätas glass, drickas läsk och spisas skivor på högklassiga grammofon­apparater och högtalare. Tidningen rapporterade även om den topp­moderna glass­fabriken som byggts i Flen och som stod helt färdig 1957. Där gick det åt tre ton smör, tre ton socker och 30 000 liter mjölk per dag.

I frysrummet var det –25 grader och de anställda jobbade i vinter­kläder och päls­mössor. De hade tio minuters rast varje timme för att kunna värma upp sig. Glassen levererades sedan i en obruten fryskedja med termo­bilar eller termo­vagnar på järnväg, till distributörernas frys­lager och vidare till Glace-bolagets egna glass­boxar ute i butikerna.

KONKURRENS LEDDE TILL FUSION
Glace-bolaget hade flera utmanare på marknaden och konkurrensen mellan de stor­skaliga glass­tillverkarna var hård. Koncernen Unilever köpte 1962 upp två av Glace-bolagets stora konkurrenter, Gille-Glace och Trollhätteglass. Produktionen fortsatte under märket Trollhätteglass. För att mäta sig med konkurrenten gick Glace-bolaget ihop med Arla glass i Göteborg och bildade tillsammans med flera andra glass­mejerier ett nytt gemensamt bolag. 1963 registrerades varumärket GB-Glace och den välkända GB-gubben blev dess symbol.

Från början var GB-gubben inte tänkt som en symbol för hela företaget utan enbart för en enda glass – Pajas­pinnen som hade premiär 1965. Efter cirka tio års hård konkurrens fusionerades de båda bolagen av lönsamhets­skäl 1972 och Unilever fick 30 procent av aktierna i det nya GB-bolaget.

Läs även: Sveriges mesta clown

De lokala glassorterna ersattes med GB:s sortiment med några få undantag. Storsäljaren 88:an från Trollhätte­glass blev kvar, en vanilj­glass randad med ischoklad, täckt med krokant­smulor. Den utvecklades efter en idé som hade tagits in från USA redan 1964.

Glassen Stor Hövding, vaniljglass med hölje av isglass med ananas­smak, fick stryka på foten och ersattes av GB:s Wild West, en vanilj­glass med ishölje i päronsmak. De tidigare konkurrenterna hade nämligen tagit fram varsin western­inspirerad glass när Bröderna Cartwright och High Chaparall visades på teve under 1960-talet. Wild West kom senare att byta namn till Päron­splitt.

Samtidigt som sammanslagningen av GB och Unilever skedde, fusionerades huvud­ägaren MC med flera stora mjölk­producenter. 1975 bytte gruppen namn till Arla och 1985 sålde Arla sin aktie­majoritet i GB till Unilever, eftersom de ville satsa mer på verksamheter som var direkt kopplade till mjölk­produktion. 1996 såldes de sista aktierna och GB-Glace blev ett helägt dotter­bolag till Unilever.

På 1990-talet introducerades Magnum, en glass som vände sig till den vuxna publiken med en marknadsföring som passade förväntnings­samhället.

EN GLASS FÖR VAR TID
Under 1980-talet satsade GB stort på godisglass för barn och ungdomar, Lollipop som fanns på glass­kartan 1984 hade en pinne gjord av tuggummi och 1986 kom Snack, en glasspinne med choklad­glass fylld med marshmallows och kolasås, med ett hölje av choklad och jord­nötter. På 1990-talet introducerades Magnum, en glass som vände sig till den vuxna publiken med en marknadsföring som passade förväntnings­samhället.

Läs även: 1930 – funktionalismens genombrott

Kampanjen De sju dödssynderna släpptes i omgångar över hela året och den sista glassen, Fåfänga, släpptes strax innan jul 2003. Hälften av all glass som säljs i Sverige i dag är från GB och glassen tillverkas fortfarande i Flen, i Sveriges största glass­fabrik. Från försäljnings­rekordet på 200 000 glass­pinnar under midsommar­helgen 1935 har tillverkningen i dag stigit till 50 miljoner liter glass per år.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!