Förlaget och prinsen
VISA BILDTEXT
Prins Wilhelm gjorde sin debut på Norstedts förlag 1913 med reseskildringen "Där solen lyser". På bilden från 1909 sitter han i en vagn med en amerikansk diplomat. Foto: Bain News Service, Library of Congress.

FÖRETAGEN AV: Eva Ersson Åbom 2023-06-19

Förlaget och prinsen

Under två sekel har Norstedts varit en storhet inom svenskt kultur- och närings­liv. Förlaget har gett ut mängder av Nobel­pristagare och bland de litterära berömd­heterna hittar vi även en medlem av kunga­huset.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 4.
Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

I nutid förknippar vi förmodligen Norstedts främst med Stieg Larssons och David Lager­crantz succéer i Millennium-serien. Böcker som lästs i stora delar av världen och genererat betydande förlags­inkomster. Väl­kända är också Jan Guillous ”kiosk­vältare” om under­rättelse­officeren Carl Hamilton och Tempel­riddaren Arn.

Mindre känt är kanske att J R R Tolkiens Ringen-epos och J K Rowlings böcker om Harry Potter först mötte svensk publik genom Norstedts. Inte störst, men som god tvåa efter Bonniers, har Norstedts även försett svenska läsare med mängder av juridiskt material, special­tryck och fack­böcker.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

NYKOMLING I TRYCKERI­BRANSCHEN
Utan egentlig bransch­erfarenhet köpte rådmannen Per Adolf Norstedt från Örebro år 1821 ett mindre bok­tryckeri med stil­gjuteri, förlag och bok­låda i Stockholm. Säljare var gode vännens, bok­tryckare Johan Peter Lindhs, änka. I botten på Lindhs verksamhet låg Lars Salvius förlag med anor från det sena 1700-talet. Genom detta följde Kungliga Vetenskaps­akademiens almanacks­privilegium med i köpet. En värdefull tillgång med stor betydelse för firmans lönsamhet.

Under fortsatt drygt 80 år, skulle almanacks­utgivning väga tungt i produkt­mixen. Med ny­förvärvet som grund, etablerade Per Adolf Norstedt 1823, tillsammans med sönerna Adolf och Carl, firma P A Norstedt & Söner. Förlagets pionjär­titel blev Beskrifning på en ny Apparat till Potäters Upplösning och Beredning för Brännvins­bränning.

På eget bevåg utvecklade Norstedts 1841 en epokgörande lag­bok, Sveriges Rikes Lag, den enda officiellt använda lagedition som utges i privat regi.

Tre år senare samman­ställde Norstedts sin första förlags­katalog. Strax därpå drog Per Adolf sig tillbaka till förmån för sönerna. 1833 blev företaget Kunglig bok­tryckare och etablerade sig på Riddar­holmen, i kvarteret Kungliga bok­tryckaren nr 1. På statligt uppdrag började Norstedts året därpå ge ut Svensk författnings­samling.

Sedan Norstedts blivit Svenska Akademiens förläggare tillkom trycket av Sveriges officiella organ, Post och Inrikes tidningar. På eget bevåg utvecklade Norstedts 1841 en epokgörande lag­bok, Sveriges Rikes Lag, den enda officiellt använda lagedition som utges i privat regi.

Läs också: Peder Herzog förvandlade den svenska förlagsbranschen

Norstedts växte såväl organiskt som genom företags­förvärv men förblev primärt en tryckeri­rörelse. Utgivningen präglades av juridiskt material, offentliga tryck, almanackor och skol­böcker. Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér hörde till de första i en fortsatt blygsam skön­litterär produktion. Genom trycksaks­experten Gösta Laurin och hans litterärt skolade bror Albert Laurin fick Norstedts 1869, ett nytt ledarskap med släkt­band till Norstedts.

Albert började så smått på bygget av en medveten förlags­profil. Men båda avled unga. G A B Holm tog då över som ny dynamisk vd. Till boet förde han med sin egen skapelse, Nytt Juridiskt Arkiv, med utgivnings­start 1874. En verklig lång­körare och än i dag ett ovärderligt hjälp­medel för jurister.

1879 ombildades firman till aktie­bolag och utvecklingen tog rejäl fart. Tryckeri­verksam­heten blev störst i landet och bok­för­säljningen tre­faldigades. Samtidigt var Holm skeptisk till utgivning av skön­litteratur.

Norstedtshuset på Riddarholmen i Stockholm ritades av arkitekten Magnus Isæus och uppfördes på 1880-talet. Byggnaden är fortfarande huvudkontor för förlaget. Foto: Norstedts Förlagsgrupps arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

NYTT SEKEL OCH NYA AMBITIONER
Vid sekel­skiftet kom bröderna Carl G och Thorsten Laurin till Norstedts. Gradvis styrde de mot positionen som ett förlag med kulturella ambitioner och spännande författar­namn. Dock var Thorsten Laurin egentligen dystert övertygad om att ”förläggeri var en djupt omoralisk syssla, jämförlig endast med hasard­spel”. Brodern Carl G Laurin var själv en framstående skrift­ställare som bland annat författade Konst­historia, ett standard­verk som under decennier var ett av förlagets mest sålda verk.

Rekryterad av G A B Holm, blev historikern Carl Grimberg förlagets litterära chef 1908. Han drömde om en brett upplagd historik med hela svenska folket som mål­grupp. 1910 klev Conrad Carleson in som ny vd. Han till­talades av Grimbergs idé och 1913 kalkylerade man med ett verk i nio delar och en upplaga på 30 000. Ett rejält ekonomiskt våg­spel.

1916 inledde bok­konstnären Akke Kumlien en nyskapande form­givnings­epok och Norstedts böcker gavs nu en attraktiv, sär­skiljande egen typo­grafisk dräkt med stor betydelse för bok­konstens utveckling.

Grimberg arbetade parallellt som förläggare och författare, från 1918 som heltids­författare. Bokverket Svenska folkets underbara öden blev en stor framgång, en folk­kär klassiker som redan 1925 hade sålts i nära 100 000 exemplar.

Successivt svällde Norstedts skön­litterära författar­lista med såväl översatta utländska för­fattare som aktade inhemska, till exempel Frans G Bengtsson, Fredrik Böök, Hjalmar Gullberg, Olle Hedberg och Harriet Löwen­hjelm. 1916 inledde bok­konstnären Akke Kumlien en nyskapande form­givnings­epok och Norstedts böcker gavs nu en attraktiv, sär­skiljande egen typo­grafisk dräkt med stor betydelse för bok­konstens utveckling.

Läs också: Kvällstidningskung med Hierta

När Norstedts firade 100-årsjubileum 1923, avbröts till­fälligt allt arbete, flaggan hissades och personalen samlades utomhus. Thorsten Laurin höll tal och utbringade ett fyr­faldigt leve för firmans fram­gångar. Arbetarna bjöds på kaffe och tjänste­männen fick lunch.

Drygt en halv miljon kronor hade avsatts för jubileet, med minnes­gåvor, festskrift, bankett i Stockholms nyinvigda stadshus och donationer på samman­lagt 380 000 kr. Gästernas tacktal hölls av ingen mindre än HKH prins Wilhelm, sedan tio år tillbaka etablerad som för­fattare med utgivning på Norstedts.

Hertigen av Södermanland, Prins Wilhelm, föddes 1884 som son till blivande Gustaf V och Viktoria av Baden. Som författare blev han en profil hos Norstedts. Foto: Albert Wilhelm Rahmn/Malmö Museer.

DEN FÖRFATTANDE PRINSEN
Hertigen av Söderman­land, prins Wilhelm, föddes 1884 som son till blivande Gustaf V och Viktoria av Baden, med hög rang i tron­följden. Lättsam, social, berest och chosefri blev han en särskilt omhuldad profil i Norstedts författar­krets. Av många kallad Pewe, framstod han som något av förlagets portalfigur.

Efter sjömilitär karriär och kort äktenskap med ryska stor­furstinnan Maria Pavlovna var han, från sin bas på slottet Sten­hammar, verksam inom ett brett och ymnigt kulturellt fält – lyrik, rese­skildringar, teater­pjäser, dokumentär- och journal­film, föredrag och radio­uppläsningar.

Från debuten hos Norstedts 1913, med rese­skildringen Där solen lyser och en första dikt­samling 1916, var han förlaget trogen fram till 1960-talet. Prinsen hade ett vid­sträckt kontakt­nät långt utanför de kungliga domänerna. 1914 var han till exempel i Kenya som bröllops­vittne, när fröken Karin Dinesen genom äktenskap med Bror Blixen-Finecke blev Karin Blixen.

En brev­samling bevarad i Norstedts arkiv ger en bild av prinsens betydelse för den konstnärliga och litterära parnassen.

Prins Wilhelms bana hade tydligt fri­hetliga för­tecken som särskilt ofta kom till uttryck i samband med krigs­åren. 1934 var det sensationellt att han som svensk arv­furste, jämte en rad Bonnier-författare under­tecknade en genom TT spridd protest­skrivelse till förmån för Karl Otto Bonnier som, med anti­semitiska för­tecken, fram­ställts i pressen som hänsyns­lös utnyttjare av materiell makt och för­tryckare av det fria ordet. 1936 blev prinsen även medarbetare i Svenska Dagbladet.

En brev­samling bevarad i Norstedts arkiv ger en bild av prinsens betydelse för den konstnärliga och litterära parnassen. Där återfinns till exempel ett brev­kort med varmaste hälsningar från Selma Lagerlöf, 1912. Annan­dag jul 1917, hälsar Anders Zorn från Mora att han: ”…önskar E-K-H allt hvad är av varm vänskap fullt hjerta mägtigt på det nya året. Här är hjärtligt julväder 8 grader kallt och snöyra.” Och sedan: ”Jag har etsat en interiör från mej och om den blir bra skall EKH få den i nyårs­gåva.”

Ur arkivet: Motbok och titeldiskussioner

1923 meddelar den finska historikern Alma Söderhjelm:
”Pewe, tro inte skall du förgäves få säga att min bok ej blir färdig! Vår lärare i Paris i franska revolutionens historia brukade säga att skepticismen är den enda bas på vilken historie­forskningen bör ställa sig. Pewes tvivel gjorde att vi blev färdig­klädd klockan åtta en lördags­morgon för att spotta i nävarna och ta nya tag, som Du brukar säga! Men när Du en gång läser min bok, som jag hoppas Du skall göra så tror jag att Pewe skall förstå att den tog en viss tid!!”

Samma år skriver Albert Engström från Grisslehamn att: ”Jag trivdes på Stenhammar mycket och längtar dit igår. Men först måste jag arbeta. Det är det osympatiska med böcker att de måste skrivas. Det är förbannelsen med oss för­fattare.” 1924 svarar han på en fråga från Pewe: ”Inte vet väl jag vad jag ska ta i betalning. Bestäm själv! Jag behöver alltid pängar och nu skall jag därtill flytta i stan. 100 kr är väl inte för mycket?”

Efter prinsens besök i Finland 1925, hälsar presidenten Lauri Kristian Reland i anslutning till ett resonemang om Sveriges och Finlands stora gemenskap: ”Ers kunglig höghet! Jag har aldrig varit någon politiker och aldrig velat vara det – min ljusa tro på fram­tiden bygger på över­tygelsen därom att det som är rätt, alltid till sist segrar. Hos ers Kunglig Höghet har jag funnit samma tro och samma över­tygelse. Jag vågar hoppas – förlåt mig om jag ej följer etiketten – att vi båda skola på denna grunden mötas som två uppriktiga goda vänner.”

Läs också: Kvalitetsböcker till lågpris

I juli 1939 berömmer den brittiske författaren Hubert Griffith Pewes pjäs Der Andere/Alter Ego:
”I understand that, through your agents, there have been suggestions that I should adapt a play of yours for the English stage. The negotiations have been extraordinarily drawn-out – not through any fault of mine – and I hope that they may now be concluded quickly.”

1942 skriver den amerikansk-­brittiske författaren, och kommande nobel­pris­tagaren, T S Eliot och tackar för översänd Hjalmar Gullberg-lyrik: ”I enjoyed and admire these poems: the translation seems very good, and one has glimpses of the skythnic and Syllabic beauty of the original.”

I maj 1945 skriver revy­kungen Karl Gerhard: ”Man förstår ju sossarnas stolthet, nu när Per-Albin har vunnit världs­kriget. Prinsens insats är inte lika stor i deras ögon, men vi äro inte få som värde­sätta den högre. Att jag är en av dem är onödigt att säga, men skulle man bara säga det som är nöd­vändigt blev ju så lite sagt.”

Bland det oförtecknade materialet i Norstedts arkiv finns det ett hundratal brev adresserade till prins Wilhelm på Stenhammar slott. Foto: Mikaela Nordin, ur Norstedts Förlagsgrupps arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

VÄNSKAPEN MED PROLETÄRFÖRFATTAREN
Breven visar också på vän­skapen och den lång­variga korrespondensen mellan prinsen och proletär­författaren Moa Martinson. Moas författar­skap byggde på egna upplevelser av fattig­dom och nöd. Till torp­hemmet i Sorunda kom många kultur­personligheter, även prins Wilhelm, på besök.

Moa i maj 1943: ”Jag hörde prinsens radiotal igår. Det var en stor njutning, väl avfattat, konstnärligt fram­fört.” Och sedan: ”Nu vänder sig kriget och vi här i Sverige kanske kommer att klämmas mellan sköldarna. En god sak har detta med sig – man slipper höra talet om att vi skall känna oss enkla inför ockupations­länderna. Jag och många tusen med mig har aldrig känt oss enkla, vi har haft för bekymmer­samt med bered­skapen för att ha haft tid med det.”

Läs också: Litterära dystopier i krigets skugga

1944 konstaterar Moa att hon gjort ”sukse” i radio: ”Ja det har jag ju gjort förut också men det har ingen låtsat om, men nu var prins Wilhelm med, och då blev det strax litet sensation. De har på känn lite varstans, att gränsen är nästan nådd för prinsens umgänge, då jag råkar komma med. Man liksom fryser lite över ryggen. Jag är ju så pass urproletär att jag är aristokrat. Något annat än urproletärer och bildad överklass har inte mitt gillande i varje fall.

Hon fortsätter: ”Jag är glad att inte prinsen skrivit om mina böcker. Det kan så lätt verka protegering och förläggaren använder sig ju skamlöst av varje litet ord prinsen säger om den eller den.”

I januari 1952 råkade prins Wilhelm ut för en bil­olycka. Prinsen klarade sig men den kvinnliga mitt­punkten på Stenhammar, hans inofficiella sambo sedan 30 år, madame Jeanne Tramcourt, omkom. Prinsen var ned­bruten.

Moa skrev åter­kommande och försökte trösta med sin klokskap. Hon var själv från­skild, änka och hade som ung förlorat två små söner. ”Människan har kommit till jorden för att göra sig löjlig har jag funnit. Men jag känner sorgens apati och den kan vara farlig och vad som helst är bra för att väcka en ur den, även brev från en diktar­slampa kan duga.”

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.