Företaget som gav oss kärnkraft
VISA BILDTEXT
En reaktortank transporteras till Marviken, 1967. Foto: Järnvägsmuseet.

FÖRETAGEN AV: Mats Carlsson-Lénart 2022-09-15

Företaget som gav oss kärnkraft

Neutrala Sverige ville tidigt välja en egen väg när världen gick in i atomåldern. Därför skapades AB Atomenergi. Men företagets storsatsning Marvikenverket blev ett monumentalt misslyckande och plutoniumfabriken i Bohuslän stannade på ritbordet.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2022 nr 2.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Nästan genast efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 började Sverige sin utveckling på atomenergiområdet. Regeringen tillsatte en atomkommitté som föreslog att ett särskilt bolag skulle startas för att utveckla atomkraften som energikälla. AB Atomenergi bildades 1947 med staten som majoritetsägare och ett antal privata företag som delägare.

Läs också: Det började med en resa till Danmark

DRÖMMEN OM DEN SVENSKA BOMBEN
Bakom satsningen på atomenergi fanns också att staten ville hålla dörren öppen för att tillverka svenska atombomber. På Försvarets Forsknings­anstalt (FOA) arbetade kärnfysikern Sigvard Eklund sedan 1945 med att på Över­befälhavarens uppdrag ta reda på mer om atombomber.

1950 övergick Eklund till att bli forskningschef i AB Atomenergi och han kom att samordna den civila och militära atomforskningen i Sverige. 1950 började Atomenergi bygga Sveriges första reaktor, 20 meter under marken på KTH:s område i centrala Stockholm. R1:an som reaktorn kallades var en ren forskningsanläggning och startade den 13 juli 1954.

Läs också: I väntan på atombomben

Den kom att få stor betydelse för att Sverige snabbt utvecklade avancerad kompetens inom atom­energiområdet. Men R1:an var en blygsam anläggning, på blott 300 kW, och redan samma sommar meddelades att Atomenergi funnit platsen för Sveriges nya ”atomstad”, där en större försöks­reaktor skulle byggas. Den platsen var Studsvik, vid kusten mellan Trosa och Nyköping.

Transport av uranbehållare ankommer Studsvik 1964. Foto: Järnvägsmuseet.

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

DEN SVENSKA LINJEN
1955 föreslog Atomutredningen att Sverige skulle bygga både stora och små kärnkraftverk. Reaktorerna skulle vara svenska, av tung­vattentyp, de skulle drivas med naturligt svenskt uran och det utbrända bränslet skulle upparbetas i Sverige. Detta var den ”Den svenska linjen”.

Läs också: Svensk vattenkraft i Riga

AB Atomenergi blev spindeln i nätet i denna gigantiska satsning som riksdagen klubbade 1956. Företaget svarade för reaktor­fysiken, det bröt uranet och tillverkade bränsle­stavarna och planerade upparbetning av utbränt bränsle.

Samtidigt rådde en slags atomfeber i Sverige. Chocken efter bomberna som fälldes 1945 hade lagt sig. I stället kom atomenergins möjligheter i någon mening att symbolisera andan under rekordåren. Varor och resor var ”atom-billiga”, produkter var ”atom-succéer”. Någon kritik mot atomenergin fanns egentligen inte.

R2-reaktorn i Studsvik. På bilden ses bassängen och kontrollrummet. Foto: Tekniska museet.

KRAFTIG EXPANSION
I atomstaden Studsvik – som var en verklig spjutspetssatsning i efterkrigs­tidens Sverige – startades de nya forsknings­reaktorerna R0 och R2 kring 1960. Som mest arbetade där 1 500 personer. Ungefär samtidigt började bygget av uranverket i Ranstad på berget Billingens sluttningar i Västergötland. Där fanns i alunskiffern det atombränsle som skulle göra Sverige energi­oberoende.

En annan viktig del i den svenska linjen var upparbetningen av det använda kärnbränslet, vilket då inte som i dag betraktades som avfall utan som en resurs.

Vid samma tid var Atomenergi också hjärnan bakom landets första ”riktiga” kärn­kraftverk, Ågesta, söder om Stockholm, där reaktorn kallades R3. 1963 började Ågesta­reaktorn värma den nya stadsdelen Farsta. Och det största projektet av alla: 1959 började Atomenergi arbeta med det som skulle bli Sveriges första stora kommersiella kärnreaktor, R4:an. Mark köptes in vid Marviken på Vikbolandet i Öster­götland för det som var tänkt att bli en slags förebild för kommande svenska kärn­kraftverk. Men så kom det inte riktigt att bli.

En annan viktig del i den svenska linjen var upparbetningen av det använda kärnbränslet, vilket då inte som i dag betraktades som avfall utan som en resurs. 1963 köpte Atomenergi ett berg vid den undangömda Sannäs­fjorden
i norra Bohuslän. Inne i berget skulle upparbetningen ske – och resultera i plutonium som kunde användas antingen som bränsle i kärn­kraftverk eller för att tillverka svenska atombomber. I början av 1960-talet såg det fortfarande ljust ut för den svenska linjen.

Ena halvan till axialskovelsystemet till Vattenfalls kärnkraftsturbin för Marvikens Kärnkraftsverk.

PROBLEMEN BÖRJAR
Men redan ganska tidigt uppstod en dragkamp mellan Atomenergi och andra stora svenska intressenter på energi­området. På Atomenergi ville man gärna ha kontroll över allt som hände inom den svenska atom­krafts­utvecklingen. Att ASEA och Vattenfall hade egna idéer om reaktortyper och liknande sågs inte med så blida ögon.

Det var Atomenergi som ensamma lyckades konstruera och bygga de tre forsknings­reaktorerna R1, R0 och R2. Medan Ågesta­verket (R3) utvecklades och byggdes av Atomenergi, ASEA och Vattenfall gemensamt. Däremot blev det problem när den större R4:an, alltså Marviken, skulle realiseras – ett arbete som inleddes 1959–60.

Läs också: Den första svenska raket-uppskjutningen

Vid denna tid började nämligen förutsättningarna för atomkraft ändras. USA hade börjat exportera anrikat uran som var ett effektivare kärn­bränsle än det lågvärdiga naturliga uran som fanns i Sverige. Dessutom hade USA börjat sälja installerings­klara lätt­vatten­reaktorer som kunde producera el billigare än de tung­vatten­reaktorer som krävdes för att Sverige skulle kunna använda sitt eget uran.

Men lättvattenreaktorer förutsatte just anrikat uran, vilket vi inte kunde framställa i vårt land. Och kring 1960 ville Sverige inte heller gå med på det amerikanska villkoret för köp av anrikat uran – att vi förband oss att inte skaffa atombomber.

Sverige ville fortfarande hålla den dörren öppen. Det fanns alltså ett behov av att vässa tung­vatten­tekniken så att elen från Marviken – tänkt att bli alla stora svenska kärnkraft­verks moder – inte blev för dyr. Atomenergi tog fram ett avancerat koncept i syfte att förbättra R4:ans verknings­grad, något som ASEA, vars ingenjörer egentligen inte trodde på tung­vatten­tekniken, fick uppdraget att förverkliga.

Men när Marviken till slut skulle laddas och sättas i drift år 1969 upptäcktes en rad allvarliga problem. Hela reaktorn skulle behöva byggas om. Det var inte ekonomiskt försvarbart, Marviken blev ett stort fiasko för Atomenergi, vars vd sedan nästan 20 år, Harry Brynielsson, avgick. Bland det första som efter­trädaren Bo Aler fick göra var att gå till regeringen och föreslå ned­läggning av Marviken-projektet, vilket också beslutades 1970.

Marvikens ägare Vattenfall byggde om kraftverket som blev internationellt bekant som världens enda olje­eldade kärn­kraftverk. Marviken­projektet beräknas ha kostat uppåt 10 miljarder kronor i våra dagars penningvärde.

Glada miner när anläggningschef Olle Degerman, landstingsman Erik Glimnér och överingenjör Tage Nylén tar första spadtaget för Marvikens kärnkraftverk 1963. Foto: Arne Gustafsson, Östgöta-Bild/Östergötlands museum (CC BY-NC).

DEN SVENSKA LINJEN UTMANAS
Under tiden som Atomenergi haft fullt upp med Marviken hade utvecklingen delvis sprungit ifrån företaget. Det privata bolaget Atomkraft­konsortiet Krångede AB & Co (senare OKG) hade redan 1958 köpt en halvö på smålands­kusten, Simpevarp, för att där bygga ett kärnkraftverk, och vände sig till ASEA i Västerås för att beställa en reaktor.

Läs också: Ågesta (R3/Adam) 80 MW

Inom ASEA trodde man, som tidigare nämnts, inte så mycket på tungvatten­tekniken. 1962 började ASEA i stället utvecklingen av en svensk lätt­vattenreaktor som skulle kräva importerat anrikat uran som bränsle. Detta var alltså delvis i strid med den svenska linjen, som byggde på inhemskt uran.

1966 började bygget av OKG:s kraftverk i Oskarshamn, och dess första reaktor O1:an – som i någon mening, när den startades 1972, fick den status som Marviken skulle haft: ”alla stora svenska kärnkraftverks moder”.

Den svenska linjen gick definitivt i graven 1970 när Sverige, till slut, under­tecknade icke-­spridningsavtalet.

Den svenska linjen, som bolaget Atomenergi till stor del byggde på, höll på att förpassas till historie­böckerna. Det var inte bara misslyckandet med Marviken-reaktorn, Atomenergis uran­brytning gick också uselt. Uranverket i Ranstad startades 1965 men driften avbröts på order av regeringen redan 1969, eftersom kostnaderna för att utvinna det lågvärdiga uranet var orimligt höga, i jämförelse med importerat uran. Och framför allt blev det allt mindre aktuellt med blågula kärnvapen.

Den svenska linjen gick definitivt i graven 1970 när Sverige, till slut, under­tecknade icke-­spridningsavtalet. Ytterligare en för Atomenergi negativ förändring var när regeringen och ASEA 1969 beslutade att tillsammans bilda ett nytt bolag för den fortsatta tillverkningen av svenska reaktorer och bränsle till dessa – ASEA-Atom.

Över huvudet på det alltmer marginaliserade Atomenergi bestämdes att företagets kärn­bränsle­tillverkning i Liljeholmen, Stockholm skulle överföras till ASEA-Atom i Västerås. Atomenergi, som nu var ett hel­statligt bolag, skulle i fortsättningen vara helt koncentrerat till Studsvik.

Taket i reaktorhallen under KTH där Sveriges
första reaktor R1 var placerad. Markeringarna i taket gjordes under saneringen av utrymmet. Foto: Alexandar
Vujadinovic/Wikimedia Commons (CC BY-SA)

PLUTONIUMFABRIKEN SOM ALDRIG BLEV
Hur gick det då med Atomenergis planer på en svensk plutonium­fabrik i det bohuslänska urberget. Jo, så sent som i januari 1970 höll Atomenergi informations­möte i Tanums kommun (där Sannäsfjorden låg) och argumenterade för sina stolta planer. Men efter det mötet hörde Tanums­borna aldrig något mer om saken, sannolikt beroende på att Marviken­reaktorn inte kom att startas och att Sverige undertecknade icke-­spridningsavtalet.

Läs också: Omställningen då och nu

Så när den svenska kärnkraften av i dag, med lätt­vatten­reaktorer, växte fram i slutet av 1960- och under 1970- talet hade den forna spindeln i nätet, AB Atomenergi, blivit en spelare lite i utkanten. Och inte nog med det, de tidigare generösa statsanslagen till företagets forskning skars ner och när kärn­krafts­motståndaren Thorbjörn Fälldin blev stats­minister 1976 fick Atomenergis forskare plötsligt börja ägna sig åt helt andra saker än reaktor­fysik och kärnenergi­säkerhet, eftersom företaget tvingades bredda sitt fokus till energiteknik i stort.

”Vi skulle bränna pinnar, kottar, och en och annan säck med havre. Vi var lite tveksamma till det. Det är inte så hög innovationsnivå på att bränna havre”
, som de skeptiska kärn­energi­experterna i Studsvik uttryckte det.

Privatiseringen blev starten på en ny era för Studsvik som efter decennier av problem kunde blicka framåt och
fokusera på något som bolaget verkligen kunde; att utveckla säkerhet och hållbarhet på kärn­kraftverk i hela världen.

1978 bytte också företaget Atomenergi namn, till Studsvik Energiteknik AB, för att understryka den breddade inriktningen. Men företaget, med sina spretiga verksamheter, hade problem med lönsamheten. 1991 överlät staten bolaget (1987 namnändrat till bara Studsvik AB) till Vattenfall, som 1996 sålde Studsvik till investment­bolaget Atle och med fonden Euroventure Nordica II BV som minoritets­ägare.

Privatiseringen blev starten på en ny era för Studsvik som efter decennier av problem kunde blicka framåt och
fokusera på något som bolaget verkligen kunde; att utveckla säkerhet och hållbarhet på kärn­kraftverk i hela världen.

Läs också: Vattenfall introducerade säkerhetsbältet

HISTORISK BETYDELSE
Atomenergis historia kan uppfattas som stundtals ganska misslyckad, men sedd ur ett större perspektiv hade den kompetens som företaget byggde upp under 1940-, 50- och 60-talen mycket stor betydelse för Sverige och den svenska kärnkraften.

Exempelvis hade ASEA-Atom knappast kunnat bli en självständig och framgångsrik tillverkare av lätt­vatten­reaktorer utan den stora forsknings­satsning på atom­energi som företaget med det passande namnet utförde i atomålderns barndom.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

FAKTA

AB Atomenergi bildades 1947 för att utveckla kärnkraft i Sverige. Från cirka 1960 var huvuddelen av verksamheten förlagd till Studsvik i Sörmland. Namnet Atomenergi försvann 1978 och sedan 1987 heter företaget Studsvik AB. Atomenergi utvecklade fem kärnreaktorer: R1 (1954–70), R0 (1959–71), R2 (1960–2005), R3 (Ågesta) (1963–74) och R4 (Marviken, som aldrig startades).

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.