Neutrala Sverige ville tidigt välja en egen väg när världen gick in i atomåldern. Därför skapades AB Atomenergi. Men företagets storsatsning Marvikenverket blev ett monumentalt misslyckande och plutoniumfabriken i Bohuslän stannade på ritbordet.
Nästan genast efter bomberna mot Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 började Sverige sin utveckling på atomenergiområdet. Regeringen tillsatte en atomkommitté som föreslog att ett särskilt bolag skulle startas för att utveckla atomkraften som energikälla. AB Atomenergi bildades 1947 med staten som majoritetsägare och ett antal privata företag som delägare.
DRÖMMEN OM DEN SVENSKA BOMBEN
Bakom satsningen på atomenergi fanns också att staten ville hålla dörren öppen för att tillverka svenska atombomber. På Försvarets Forskningsanstalt (FOA) arbetade kärnfysikern Sigvard Eklund sedan 1945 med att på Överbefälhavarens uppdrag ta reda på mer om atombomber.
1950 övergick Eklund till att bli forskningschef i AB Atomenergi och han kom att samordna den civila och militära atomforskningen i Sverige. 1950 började Atomenergi bygga Sveriges första reaktor, 20 meter under marken på KTH:s område i centrala Stockholm. R1:an som reaktorn kallades var en ren forskningsanläggning och startade den 13 juli 1954.
Den kom att få stor betydelse för att Sverige snabbt utvecklade avancerad kompetens inom atomenergiområdet. Men R1:an var en blygsam anläggning, på blott 300 kW, och redan samma sommar meddelades att Atomenergi funnit platsen för Sveriges nya ”atomstad”, där en större försöksreaktor skulle byggas. Den platsen var Studsvik, vid kusten mellan Trosa och Nyköping.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
DEN SVENSKA LINJEN
1955 föreslog Atomutredningen att Sverige skulle bygga både stora och små kärnkraftverk. Reaktorerna skulle vara svenska, av tungvattentyp, de skulle drivas med naturligt svenskt uran och det utbrända bränslet skulle upparbetas i Sverige. Detta var den ”Den svenska linjen”.
AB Atomenergi blev spindeln i nätet i denna gigantiska satsning som riksdagen klubbade 1956. Företaget svarade för reaktorfysiken, det bröt uranet och tillverkade bränslestavarna och planerade upparbetning av utbränt bränsle.
Samtidigt rådde en slags atomfeber i Sverige. Chocken efter bomberna som fälldes 1945 hade lagt sig. I stället kom atomenergins möjligheter i någon mening att symbolisera andan under rekordåren. Varor och resor var ”atom-billiga”, produkter var ”atom-succéer”. Någon kritik mot atomenergin fanns egentligen inte.
KRAFTIG EXPANSION
I atomstaden Studsvik – som var en verklig spjutspetssatsning i efterkrigstidens Sverige – startades de nya forskningsreaktorerna R0 och R2 kring 1960. Som mest arbetade där 1 500 personer. Ungefär samtidigt började bygget av uranverket i Ranstad på berget Billingens sluttningar i Västergötland. Där fanns i alunskiffern det atombränsle som skulle göra Sverige energioberoende.
En annan viktig del i den svenska linjen var upparbetningen av det använda kärnbränslet, vilket då inte som i dag betraktades som avfall utan som en resurs.
Vid samma tid var Atomenergi också hjärnan bakom landets första ”riktiga” kärnkraftverk, Ågesta, söder om Stockholm, där reaktorn kallades R3. 1963 började Ågestareaktorn värma den nya stadsdelen Farsta. Och det största projektet av alla: 1959 började Atomenergi arbeta med det som skulle bli Sveriges första stora kommersiella kärnreaktor, R4:an. Mark köptes in vid Marviken på Vikbolandet i Östergötland för det som var tänkt att bli en slags förebild för kommande svenska kärnkraftverk. Men så kom det inte riktigt att bli.
En annan viktig del i den svenska linjen var upparbetningen av det använda kärnbränslet, vilket då inte som i dag betraktades som avfall utan som en resurs. 1963 köpte Atomenergi ett berg vid den undangömda Sannäsfjorden
i norra Bohuslän. Inne i berget skulle upparbetningen ske – och resultera i plutonium som kunde användas antingen som bränsle i kärnkraftverk eller för att tillverka svenska atombomber. I början av 1960-talet såg det fortfarande ljust ut för den svenska linjen.
PROBLEMEN BÖRJAR
Men redan ganska tidigt uppstod en dragkamp mellan Atomenergi och andra stora svenska intressenter på energiområdet. På Atomenergi ville man gärna ha kontroll över allt som hände inom den svenska atomkraftsutvecklingen. Att ASEA och Vattenfall hade egna idéer om reaktortyper och liknande sågs inte med så blida ögon.
Det var Atomenergi som ensamma lyckades konstruera och bygga de tre forskningsreaktorerna R1, R0 och R2. Medan Ågestaverket (R3) utvecklades och byggdes av Atomenergi, ASEA och Vattenfall gemensamt. Däremot blev det problem när den större R4:an, alltså Marviken, skulle realiseras – ett arbete som inleddes 1959–60.
Vid denna tid började nämligen förutsättningarna för atomkraft ändras. USA hade börjat exportera anrikat uran som var ett effektivare kärnbränsle än det lågvärdiga naturliga uran som fanns i Sverige. Dessutom hade USA börjat sälja installeringsklara lättvattenreaktorer som kunde producera el billigare än de tungvattenreaktorer som krävdes för att Sverige skulle kunna använda sitt eget uran.
Men lättvattenreaktorer förutsatte just anrikat uran, vilket vi inte kunde framställa i vårt land. Och kring 1960 ville Sverige inte heller gå med på det amerikanska villkoret för köp av anrikat uran – att vi förband oss att inte skaffa atombomber.
Sverige ville fortfarande hålla den dörren öppen. Det fanns alltså ett behov av att vässa tungvattentekniken så att elen från Marviken – tänkt att bli alla stora svenska kärnkraftverks moder – inte blev för dyr. Atomenergi tog fram ett avancerat koncept i syfte att förbättra R4:ans verkningsgrad, något som ASEA, vars ingenjörer egentligen inte trodde på tungvattentekniken, fick uppdraget att förverkliga.
Men när Marviken till slut skulle laddas och sättas i drift år 1969 upptäcktes en rad allvarliga problem. Hela reaktorn skulle behöva byggas om. Det var inte ekonomiskt försvarbart, Marviken blev ett stort fiasko för Atomenergi, vars vd sedan nästan 20 år, Harry Brynielsson, avgick. Bland det första som efterträdaren Bo Aler fick göra var att gå till regeringen och föreslå nedläggning av Marviken-projektet, vilket också beslutades 1970.
Marvikens ägare Vattenfall byggde om kraftverket som blev internationellt bekant som världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Marvikenprojektet beräknas ha kostat uppåt 10 miljarder kronor i våra dagars penningvärde.
DEN SVENSKA LINJEN UTMANAS
Under tiden som Atomenergi haft fullt upp med Marviken hade utvecklingen delvis sprungit ifrån företaget. Det privata bolaget Atomkraftkonsortiet Krångede AB & Co (senare OKG) hade redan 1958 köpt en halvö på smålandskusten, Simpevarp, för att där bygga ett kärnkraftverk, och vände sig till ASEA i Västerås för att beställa en reaktor.
Inom ASEA trodde man, som tidigare nämnts, inte så mycket på tungvattentekniken. 1962 började ASEA i stället utvecklingen av en svensk lättvattenreaktor som skulle kräva importerat anrikat uran som bränsle. Detta var alltså delvis i strid med den svenska linjen, som byggde på inhemskt uran.
1966 började bygget av OKG:s kraftverk i Oskarshamn, och dess första reaktor O1:an – som i någon mening, när den startades 1972, fick den status som Marviken skulle haft: ”alla stora svenska kärnkraftverks moder”.
Den svenska linjen gick definitivt i graven 1970 när Sverige, till slut, undertecknade icke-spridningsavtalet.
Den svenska linjen, som bolaget Atomenergi till stor del byggde på, höll på att förpassas till historieböckerna. Det var inte bara misslyckandet med Marviken-reaktorn, Atomenergis uranbrytning gick också uselt. Uranverket i Ranstad startades 1965 men driften avbröts på order av regeringen redan 1969, eftersom kostnaderna för att utvinna det lågvärdiga uranet var orimligt höga, i jämförelse med importerat uran. Och framför allt blev det allt mindre aktuellt med blågula kärnvapen.
Den svenska linjen gick definitivt i graven 1970 när Sverige, till slut, undertecknade icke-spridningsavtalet. Ytterligare en för Atomenergi negativ förändring var när regeringen och ASEA 1969 beslutade att tillsammans bilda ett nytt bolag för den fortsatta tillverkningen av svenska reaktorer och bränsle till dessa – ASEA-Atom.
Över huvudet på det alltmer marginaliserade Atomenergi bestämdes att företagets kärnbränsletillverkning i Liljeholmen, Stockholm skulle överföras till ASEA-Atom i Västerås. Atomenergi, som nu var ett helstatligt bolag, skulle i fortsättningen vara helt koncentrerat till Studsvik.
PLUTONIUMFABRIKEN SOM ALDRIG BLEV
Hur gick det då med Atomenergis planer på en svensk plutoniumfabrik i det bohuslänska urberget. Jo, så sent som i januari 1970 höll Atomenergi informationsmöte i Tanums kommun (där Sannäsfjorden låg) och argumenterade för sina stolta planer. Men efter det mötet hörde Tanumsborna aldrig något mer om saken, sannolikt beroende på att Marvikenreaktorn inte kom att startas och att Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet.
Så när den svenska kärnkraften av i dag, med lättvattenreaktorer, växte fram i slutet av 1960- och under 1970- talet hade den forna spindeln i nätet, AB Atomenergi, blivit en spelare lite i utkanten. Och inte nog med det, de tidigare generösa statsanslagen till företagets forskning skars ner och när kärnkraftsmotståndaren Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976 fick Atomenergis forskare plötsligt börja ägna sig åt helt andra saker än reaktorfysik och kärnenergisäkerhet, eftersom företaget tvingades bredda sitt fokus till energiteknik i stort.
”Vi skulle bränna pinnar, kottar, och en och annan säck med havre. Vi var lite tveksamma till det. Det är inte så hög innovationsnivå på att bränna havre”, som de skeptiska kärnenergiexperterna i Studsvik uttryckte det.
Privatiseringen blev starten på en ny era för Studsvik som efter decennier av problem kunde blicka framåt och
fokusera på något som bolaget verkligen kunde; att utveckla säkerhet och hållbarhet på kärnkraftverk i hela världen.
1978 bytte också företaget Atomenergi namn, till Studsvik Energiteknik AB, för att understryka den breddade inriktningen. Men företaget, med sina spretiga verksamheter, hade problem med lönsamheten. 1991 överlät staten bolaget (1987 namnändrat till bara Studsvik AB) till Vattenfall, som 1996 sålde Studsvik till investmentbolaget Atle och med fonden Euroventure Nordica II BV som minoritetsägare.
Privatiseringen blev starten på en ny era för Studsvik som efter decennier av problem kunde blicka framåt och
fokusera på något som bolaget verkligen kunde; att utveckla säkerhet och hållbarhet på kärnkraftverk i hela världen.
HISTORISK BETYDELSE
Atomenergis historia kan uppfattas som stundtals ganska misslyckad, men sedd ur ett större perspektiv hade den kompetens som företaget byggde upp under 1940-, 50- och 60-talen mycket stor betydelse för Sverige och den svenska kärnkraften.
Exempelvis hade ASEA-Atom knappast kunnat bli en självständig och framgångsrik tillverkare av lättvattenreaktorer utan den stora forskningssatsning på atomenergi som företaget med det passande namnet utförde i atomålderns barndom.
AB Atomenergi bildades 1947 för att utveckla kärnkraft i Sverige. Från cirka 1960 var huvuddelen av verksamheten förlagd till Studsvik i Sörmland. Namnet Atomenergi försvann 1978 och sedan 1987 heter företaget Studsvik AB. Atomenergi utvecklade fem kärnreaktorer: R1 (1954–70), R0 (1959–71), R2 (1960–2005), R3 (Ågesta) (1963–74) och R4 (Marviken, som aldrig startades).
Denna webbplats använder cookies
Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.
Hantera dina cookieinställningar
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.
Cookies för statistik
För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.