Farbrorn som uppfann mobila telefoner
VISA BILDTEXT
Mobilpionjärerna Ragnar Berglund, Sture Lauhrén och Rolf Langborger framför en bild utrustad med Berglunds system som kom vid mitten av 1960-talet. Ur Ericssons historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

FÖRETAGEN AV: Anita Du Rietz 2012-02-01

Farbrorn som uppfann mobila telefoner

Anita Lignell Du Rietz berättar om Sture Lauhrén, mannen som uppfann mobiltelefonen men samtidigt var barndomens farbror Sture med de roliga historierna och det intelligenta hemmet.

Varför visste jag inte att farbror Sture uppfann mobiltelefonen? Vi talade ju aldrig om detta, varken i familjen eller med honom, utan i stället pratades det konjunkturer, politik och ekonomi. Visst ångrar man att aldrig frågan ställdes om hans arbete vid Televerket innan han gick bort. Tänk vilka roliga samtal vi skulle ha haft i dag. Vår dotter Diana på Ericsson skulle ha kunnat berätta för Sture vilka landvinningar företaget gör nu med mobilt bredband och fjärde generationens mobiltelefoni runt om i världen. Vad han skulle ha glatt sig åt detta!

I dag används smarta telefoner, och i var mans hand finns en liten dator-tv-telefon-kamera. Steget före smarta mobiler ligger nära tjugo år tillbaka i tiden då EU år 1980 efterlyste en europeisk standard för mobiltelefonsystem, Global System for Mobile Service, GSM, förverkligat 1987.  Då togs det digitala språnget. Under första hälften av 1990-talet spreds GSM inte bara i Europa utan senare över hela världen inklusive USA. För telekomföretaget Ericsson innebar det att mobiltelefonin i mitten på 90-talet blev viktigare än den stationära telefonin.

Svenskarna ledde utvecklingen

Ytterligare tjugo år tillbaka i tiden inleddes ett avgörande samarbete, som användes som murbräcka i GSM-projektet. Vid en nordisk telekommunikationskonferens 1969 beslöts att de fyra länderna skulle samverka för ett nordiskt automatiskt mobiltelefonsystem, där Nordiska Mobiltelefonigruppen, NMT, fastlade arbetsprogram och specificerade en gemensam standard. Systemet skulle vara automatiskt, men som en interimslösning byggde man ett manuellt system för att först klara ut kompatibiliteten mellan ländernas system, att skapa en frekvensplan, att klara ut nummersättning, debitering och att lösa frågan med selektivanrop. Målet var ändå klart – mobiltelefonen skulle fungera som en vanlig automatisk telefon oberoende var man befann sig. År 1981 blev vi i Norden först i världen med ett automatiskt mobiltelefonsystem, och paketet levererades packat och klart från Ericsson Radio Systems innehållande basstationer, AXE-växel samt alla planeringstjänster. Samtidigt var initiativet till en europisk standard på gång.

Detta förnämliga samarbete mellan Televerket och Telefonaktiebolaget LM Ericsson anses av forskarna på området vara nyckeln till alla senare framgångar men också till att mobilens vagga stod i Sverige. Sett ur ett sextioårigt perspektiv tycks det som om tre faktorer har varit viktiga: innovatörerna som pekade mot en lösning att arbeta efter, specificerade standarder som allt fler nationer kunde ansluta sig till, samt nya språng mot stabilare tekniklösningar, främst den digitala tekniken.

Biltelefon på 1800-talet

För Lars Magnus Ericsson var tanken på mobiltelefoni inte osannolik. Han anställdes 1867 vid Kongl. Elecktriska Telegraf-Werkets verkstad, men tog avsked 1876 för att själv starta företag. Hustrun Hilda var liksom hustrurna under skråväsendets dagar lika involverad som maken i företagets skötsel fram till 1901 då de överlät verksamheten. Hon lär ha övertalat Lars Magnus att köpa en bil kring 1910. Medan Hilda prövade att hänga två långa metspön med kontaktkrokar i ena ändan över ett telefonledningspar, lyssnade Lars Magnus för att kontrollera att linjen var ledig. När de fann ett ledigt ledningspar drog Lars Magnus runt veven på telefonens induktor för att komma i kontakt med närmsta telefonist för att be henne koppla önskat nummer.

Paret Ericsson använde sig inte av radiotelefoni som efterföljaren Sture Lauhrén (1913–2000) 40 år senare. När Televerket i slutet av 1940-talet startade en försöksverksamhet med biltelefoni knöts två civilingenjörer till projektet, nämnde Lauhrén på tekniska byrån och Ragnar Berglund på radiobyrån. I princip fanns det radioutrustning i vissa polisbilars bagageutrymmen i Göteborg och Stockholm på 30-talet. Efter kriget togs erfarenheter från armén till vara för användning inom civil, landmobil radiokommunikation. Tanken var att söka skapa ett helautomatiskt mobilt telefonsystem. Under år 1950 var förberedelserna i gång. Den tekniska delen baserades på en av Stures uppfinningar som var patenterad i ett antal länder. Men Televerket fäste liten vikt vid patentet då man ansåg att det inte hade större innovativt värde. Denna tvist om patentet löstes först i mitten på 60-talet när Sture fick 25 000 kronor i ersättning från sin arbetsgivare. I september 1951 berättade Sture inför Svenska Elektroingenjörsföreningen om vilka vägval han hade gjort, att välja bort ett tonkodssystem som fanns i andra länders manuella biltelefoner och i stället satsa på ett helautomatiskt flerkanalsystem med impulsmanövrering.

Första försöket

På Lidingös vattentorn placerades en sändarmast med en räckvidd av tre mil. Provanläggningen omfattade en basstation med två dubbelriktade radiokanaler, med frekvens i 160 MHZ-bandet. Utrustningen var ansluten till telefonstationen och nätet på Lidingö. Den 3 december 1951 kunde Sture med Televerkets specialutrustade bil köra i väg och på Vasavägen, Lidingö, ringa 23 90 00, fröken Ur, och höra tidsangivelsen. Experimentet hade lyckats! Stures hustru tog emot en strålande make samma kväll som ropade: ”Jag har något i bilen att visa dig!”. Apparaturen var otymplig men det fanns ändå en telefonlur på plats mellan sätena. Det viktigaste var att konversationen fungerade perfekt. Sture telefonerade genast mamma Teresia som trodde att han hade blivit tokig: ”Hur kan man fara fram på vägen och samtidigt prata i telefon?”. Stures svärföräldrar i Tureberg norr om Stockholm fick ett telefonsamtal där de uppmanades att titta ut genom köksfönstret: ”En bil kommer att köra genom grinden strax. Ser Ni bilen som rullar uppför infarten? Ni får gäster. Vi kliver ur bilen nu och kommer in!”.

Det var förbjudet för privatpersoner att köra omkring med Televerkets bilar, vilket inte hindrade familjen Lauhrén att skoja med släkt och vänner. ”Det var så roligt att jag inte kunde avstå”, berättade Sture långt senare i en intervju.  De ringde och aviserade: ”Passar det om vi kommer och hälsar på om fem minuter?” eller ”Vi ringer från bilen på väg till Karlskoga. Får vi hälsa på?” Min kusin Ulf berättade att de telefonerade från vägen kring Örebro, men färden över Kilsbergen var knagglig och det utlovade samtalet kom inte. Väl framme fick Sture öppna bakluckan och inför en fascinerad Ulf skaka om bland elektronrören som hade kommit i olag under resan.

Först i världen

Mobiltelefonsystemet Lauhrén, MTL, var det första helautomatiska biltelefonsystemet i världen. Det hade ett antal intressanta egenskaper som uppmärksammades internationellt. Till och med skådespelaren Stig Järrel kunde i Sveriges Radio skoja om dessa otroliga makapärer.

När tidningen Populär Radios redaktör provkörde 1952 skrev han att det var som trolleri när han bad en av sina vänner efter samtalets slut att slå bilens nummer – en summerton, han tog upp telefonluren mellan framsätena och samtalet gick fram perfekt. Sture skrev i samma tidning att vid den internationella uppfinnarutställningen i Paris detta år hade uppfinningen fått hedersdiplomet. Telefonluren monterades på bilens instrumentbräda med fingerskiva. I bakluckan fanns en reläsats samt en radiosändare och en radiomottagare för ultrakortvåg, och två antenner satt på taket. Uppfinnaren själv förutsåg att förutom polis, brandkår, civilförsvar och militära förband som hade använt mobil radio sedan länge, skulle läkare, banker och båtar komma att behöva biltelefonen.

Efter det lyckade försöket beslöts att växel och basstationer skulle beställas från Ericsson, och Svenska Radio AB fick ta fram fem biltelefoner, vilka flitigt användes under de första provåren. Televerkets generaldirektör Håkan Sterky, som var stolt över framgångarna, gick vidare med att bygga upp två helautomatiska anläggningar, en i Stockholm där läkarbilar utrustades, och en i Göteborg. Det tredje Lauhrén-systemet för 50 bilar utvecklades speciellt för Stockholms kommun med underhållstjänst för spårvagnar och gatunät samt vatten- och eldistribution.

Mobiltelefonen sprids

MTL lanserades i större skala den 25 april 1956, och den nya mobiltelefonen aviserades på telefonkatalogens informationssidor. Då fanns 19 bilar med telefoner i Stockholm och 8 i Göteborg, för att på ett år öka till 50 respektive 30. Efterfrågan ökade hela tiden. Mobilen vägde 40 kilo och tog en stor del av bilens baklucka samt ett extra bilbatteri i anspråk och kostade 7 000 kr, att jämföra med en bil som var några tusenlappar dyrare. Det var givetvis verksamheter med särskilda behov av mobil tillgänglighet som blev abonnenter, i snitt ett femtiotal företag och myndigheter i Stockholm respektive i Göteborg. Under det närmaste decenniet kom antalet bilar med telefoner att stiga till 9 000.

Systemet kom senare att heta MTA och var i bruk till slutet av 1960-talet. Föråldrad med sliten utrustning och hög strömförbrukning i jämförelse med de stationer som hade utvecklats med transistorer, kom MTA att delvis ersättas av MTB-systemet utvecklat av Ragnar Berglund i mitten på 1960-talet. Även om både Lauhréns och Berglunds system var fungerande svenska mobilsystem ansågs inget lämpat att bygga ut till ett rikstäckande nät vid den tiden. Lauhréns kunde med kompletteringar användas på fler orter om man förutom radiokanaler anlade den speciella telestationsutrustningen på orten i fråga, men utbyggnaden ansågs för kostnadskrävande. I väntan på det framtida rikstäckande automatiska systemet valdes en interimslösning med ett manuellt system, MTD, under det att ett nordiskt samarbete tog fart som sagts ovan.

Uppfinnaren och hans värld

I mitten på 1990-talet bekände Sture i en intervju att han verkligen inte visste vad det var för utveckling han hade rullat igång. Inte kunde han ana att mobiltelefonen skulle bli ett så vitt spritt fenomen och att Sverige skulle få en ledande roll inom den mobila telefonin.

Mina fem äldre kusiner samt andra i samma ålder älskade att vara med Sture och lyssna till honom. När vi varje annandag samlades hos Stures syster Ruts familj och därefter på trettondagen hos min mormor, var det alltid ungdomarna som samlades för att höra honom berätta. Sture älskade att roa barnen. Min syster Elisabeth glömmer aldrig de mångfärgade geléråttorna som kröp in under dottern Monikas dörr. Kusinerna berättar att innan Sture gifte sig hade han små överraskningar med sig när han kom på besök; han var inte bara en vandrande jultomte, utan också lekledaren och berättarfarbrorn som ville sprida kunskap och skojiga historier till de yngre.

Givetvis fanns det i familjen Lauhréns hem telefoner i varje rum och i köket, så att man kunde ringa runt till varandra i våningen. Olika små landskap och annat belystes eller aktiverades till synes helt av sig självt när vi var på besök. Från hemtelefonen på Vanadisvägen kopplade han på uppvärmningen i skärgårdshuset i god tid före ankomst. Utomhustermometern belystes via ett tryck på en knapp inifrån huset, och mycket annat som i dag inte ter sig särskilt märkvärdigt men som vi då storögt inspekterade vid varje besök. Andra saker var skräckblandade, som att lägga handen på plattan eller stoppa handen i vattnet för att ta upp slanten på botten, för då fick man en lätt stöt.

Sture var magikern och han hade en hemlig uppfinnarverkstad i källaren där han arbetade med sina experiment. Det var särskilt märkvärdigt när Sture under tidigt 50-tal byggde en tidig televisionsapparat. Hustrun hade tagit med sig en katalog från England och därifrån beställde han delar. De som kom på visningarna var förundrade, och hemmabyggaren kunde glädjas åt ungdomarnas beundran. Mina föräldrar köpte på hans inrådan en tv 1954, vilken den första tiden inte erbjöd vad vi barn hoppades. Det årligen återkommande inslaget från 1950 och framåt, Nobelfesten, var på den tiden en sorgligt, stram tillställning i svart-vitt och min lillasyster hojtade oupphörligen: När börjar festen? Sture var en lågmäld och anspråkslös person, blygsam om sina egna framgångar och föredrog en dialog framför att själv glänsa. Han tyckte om när han kunde skoja med oss och skrattade gott åt våra förvånande miner när vi lät oss luras eller förvånas.

På Örskärs gård ute på ön i Ålands hav kunde Sture fortsätta sina experiment, och han byggde en vindgenerator som försåg gården med belysning på 50-talet. När vi om somrarna kom på besök för att delta i Örskärsspelen, som han organiserade, förevisades vi nya praktiska lösningar. Sannolikt fick han inspirationen här, insåg mobiltelefonens möjligheter för boende på isolerade platser och öar ute i havet som just Örskär. I ett glesbefolkat land kunde mobilen med tiden användas på avlägsna platser, i fritidshus och vildmark samt möjliggöra ett rörligare friluftsliv. Visst var mobiltelefonen revolutionerande! Tack vare Stures insats öppnades helt nya möjligheter till kommunikation, något som vi har vant oss vid och några decennier senare redan tagit för given.