ACO är i dag en välkänd logotyp som framför allt kan ses på hudvårdsprodukter i apotekens hyllor. Men varumärket har en lång och snårig historia inom läkemedelsbranschen.
Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria 2017 nr 4.
VISA BILDTEXT
Fyllning av hudcreme, Solnafabriken (tidigare apoteket Vita Björns dlab), 1976. Fotograf okänd. Källa: Apotekarsocietetens fotosamling.
FÖRETAGEN AV: Anders Cronlund 2022-06-01
Apotekens egna läkemedel
DELA
Regeringen fastställde 1913 den så kallade Apoteksvarustadgan, som tillät läkemedelstillverkning utanför apotek. Beslutet öppnade för starten av en rad svenska läkemedelsföretag under de närmaste två decennierna: Vitrum, Hässle, Pharmacia, Astra, Leo, Ferrosan och Kabi.
Samtliga utom Astra och Kabi var bildade från apotek. Konkurrensen från de svenska och utländska läkemedelsindustrierna blev ett hot mot apotekens småskaliga tillverkning av piller, pulver och dekokter. Apoteken hade, till skillnad från industrin, dessutom skyldighet att tillhandahålla alla läkemedel, som läkare önskade förskriva.
Från 1400-talet till Apoteksbolagets bildande
Staten uppmärksammades på situationen och tillsatte en utredning, som 1934 resulterade i betänkandet, Sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m.m. (SOU 1934:35). För att åstadkomma sänkningen föreslogs ett statligt grosshandelsmonopol på läkemedel och ett statligt centrallaboratorium, läkemedelsfabrik med dagens språkbruk, för tillverkning av apotekspreparaten.
ACO-verksamheten inleddes med att alla apotek tillfrågades om vad de kunde tillverka utöver egna behov.
Apotekarnas organisation, Apotekarsocieteten, protesterade mot planerna i sitt remissvar och mötte hoten med att 1939 inrätta ACO:s kompositionslaboratorium och registrera varumärket ACO (Apotekens Composita) för dess produkter. Målsättningen var att standardisera förpackningar och etiketter, fastställa gemensamma prislistor, forska fram nya läkemedelskompositioner och göra preparatval för centraliserad apotekstillverkning.
Alla apotek skulle kunna delta. ACO-verksamheten inleddes med att alla apotek tillfrågades om vad de kunde tillverka utöver egna behov. 100 apotek av de 450 ansåg sig kunna framställa extrakt till andra, 50 uppgav att de kunde tillverka tabletter, 20 apotek ansåg sig kunna tillhandahålla ampuller och 10 kunde tillverka dragéer.
Ett utbyte av tillverkningsuppdrag mellan större apotek påbörjades. Framgångsfaktorer i sammanhanget var det nära samarbetet med Apotekens Kontrollaboratorium, AKL, som bildats 1923 samt den ständigt ökande läkemedelskonsumtionen. ACO-verksamheten var igång och ökade starkt självkänslan inom apoteksväsendet.
Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.
RELATERADE ARTIKLAR
PLANER PÅ RIKSTÄCKANDE TILLVERKNING
1940 utkom första upplagan av Apotekens standardförpackade läkemedel, omfattande 160 preparat. Från och med detta år skedde en snabb ökning av antalet preparat. Flertalet av dessa återfanns i den svenska farmakopén och Medicinska benämningar, dvs av Medicinalstyrelsen auktoriserade receptsamlingar.
Ett par år senare ingick ett 30-tal preparat, som laboratoriet självt komponerat. Det skulle bli cirka 10 nya kompositioner varje år. Många förslag till dessa kom från apoteken, men flertalet realiserades aldrig. Någon riktig fart fick inte verksamheten och året därpå diskuterade ACO-laboratoriets ledning planerna på en fastare organisation med landet indelat i distrikt och med ett större apotek i varje, som kunde åta sig tillverkning av ett antal preparat till övriga apotek inom distriktet.
“Hur skildras näringslivets historia?”
Avsikten var att de så kallade distriktslaboratorierna, dlaben, främst skulle åta sig preparat som var komplicerade att tillverka eller analysera eller hade stora volymer: ampuller, tabletter, extrakt och drogpulver. Projektet mötte motstånd från många apotek, som fortsatte att köpa preparat från grosshandeln (droghandeln) och samtidigt sälja egenproducerade till denna.
För att stärka ACO-konceptet reste ledningen runt i landet, höll föredrag och uppmanade apoteken att sluta upp bakom det. Ett internt tryck att gå fortare fram med centraliseringen av tillverkningen kom i och med en motion i riksdagen av Rolf Edberg (s), i vilken förstatligande av apoteken, droghandeln och industrin förts fram.
1945 hade 25 apotek valts ut för central tillverkning av olika preparat – magnecyl var med från början.
Ytterligare tryck sattes 1945 då Medicinalstyrelsen gav ACO-verksamheten författningsstatus. Trots detta dröjde det drygt 10 år innan i stort sett alla apotekstillverkade läkemedel vid sidan av så kallade ex tempore (enstaka läkemedel till patient) förts över till ACO.
1945 hade 25 apotek valts ut för central tillverkning av olika preparat – magnecyl var med från början. Två hoppade av och det blev 23 distriktslaboratorier, spridda över landet, som startade den 1 maj 1946. Motståndet från apoteken mildrades genom att de i stor utsträckning fick ansvara för förpackningen av de centrala bulkpreparaten.
Apoteken var angelägna att spilltid mellan kundtopparna kunde utnyttjas. Nu växte verksamheten fort och året därpå bildades en gemensam inköpsförening, Distriktslaboratoriernas Intresseförening. Föreningen blev framgångsrik genom att de gick förbi droghandeln och köpte råvarorna direkt från tillverkarna. Än en gång kom dock kritik för att apotekens rationella tillverkning går för långsamt, denna gång från Läkemedelsutredning, LU-46.
Men 1949 var det klart för centralisering av vissa beredningar – hittills hade alla dlab gjort allt. De största anläggningarna fanns i Göteborg, Sundsvall/Matfors, Årsta och Solna. Några år senare slås ACO-laboratoriet samman med AKL och antar namnet Apotekens Centrallaboratorium, ACL.
KRITIK FRÅN LÄKEMEDELSINDUSTRIN
1954 började kritik mot ACO-preparaten komma från läkemedelsindustrin. Apotekens försäljning av industrins farmaceutiska specialiteter misstänktes subventionera dlabens verksamhet. Dessutom kritiserades ACO-preparaten för att, till skillnad från industrins specialiteter, inte ha genomgått klinisk prövning och vara registrerade hos Medicinalstyrelsen.
Industrin ansåg att dlaben skulle syssla med produkter som hade så små försäljningsvolymer att de inte var intressanta för företagen. ACO bemötte kritiken med att ACO:s läkemedel tillhandahölls till samhällsekonomiskt gynnsamma priser. Som stöd för denna inställning anlitades bland annat docenten Lars Werkö, som senare skulle bli forskningschef inom Astra och ordförande i Läkemedelsindustriföreningen. 10 år senare kom en ny läkemedelslag, som klassade ACO:s läkemedel som farmaceutiska specialiteter i likhet med industrins.
1959 omfattade ACO-sortimentet 4 000 läkemedel och halvfabrikat. 1964 producerades mer än 500 000 liter infusionslösningar, 300 miljoner magnecyltabletter och 75 ton salvor, pastor och krämer. ACO intog vid denna tid andra platsen bland inhemska läkemedelsproducenter räknat efter tillverkad volym. Målsättningen var inriktning på basläkemedel, moderna tillverkningsmetoder, återhållen marknadsföring och lägsta möjliga priser. Annonseringen var sparsam och informationen bestod mest av preparatförteckningar och prislistor.
ACO BLIR ETT FÖRETAG
Fram till 1957 hade antalet dlab varit drygt 20. Några hade lagts ner och ett nytt tillkommit, nämligen en malningsenhet i Solna, som skulle ansvara för all malning åt apoteken. Men det året började flera nedläggningar och centralisering till kvarvarande enheter. Detta möjliggjordes dels i samband med ägarbyten på apoteken dels genom att ledningen styrde investeringar i köp av modernare maskiner och lokalutbyggnader, dels genom att apoteken fick personalbrist och fick koncentrera sig på försäljning.
Centraliseringen slutade med nedläggning av mindre enheter och ofta att ett dlab tillverkade en produkt för hela ACO, som alltmer framträdde som ett företag. De ekonomiskt viktigaste preparaten i slutet av ACO-verksamheten var receptbelagda läkemedel, spolvätskor och infusionslösningar, de senare för sjukhusapotekens växande behov. Under 60-talet hade en koncentration av sortimentet fortgått – 1949 fanns det till exempel åtta olika arsenikpreparat.
Inläst: 100 år av medicinska framsteg
Konsumentförpackningarna ökade och halvfabrikat och lagerberedningar för apoteken minskade. Vid förstatligandet 1970 var det externa produktionsvärdet drygt 410 miljoner kronor i dagens penningvärde. Centraliseringen hade lett till åtta fabriker. Av dessa överförs sex till Statsföretag AB och efter några år bildades därifrån ACO Läkemedel AB.
Övriga två enheter blev serviceapotek inom Apoteksbolaget AB och tillhandahöll lagerberedningar och ex tempore läkemedel. Dlabens anställda, som var 600 personer, övergick till Apoteksbolaget, ACO-Läkemedel, övrig läkemedelsindustri och myndigheter.
ACO Läkemedel AB var i början av 70-talet Sveriges största producent av läkemedel i volym och kan betraktas som ett tidigt generikaföretag inriktat på smärtstillande, hostmediciner, vitaminer och så kallade spolvätskor.
HUR GICK DET SEDAN?
Apoteksbolaget AB bytte senare namn till Apoteket AB, som 2009 splittrades i de apotekskedjor vi har i dag. ACO Läkemedel AB var i början av 70-talet Sveriges största producent av läkemedel i volym och kan betraktas som ett tidigt generikaföretag inriktat på smärtstillande, hostmediciner, vitaminer och så kallade spolvätskor. Senare tillkom injektionsmedel och hudvårdsprodukter.
Efter rationaliseringar fanns bara tre produktionsenheter kvar: Årsta i Stockholm (tabletter och extrakt), Matfors (spolvätskor) och Solna (hudvårdsprodukter och salvor). Företaget fusionerades med Kabi och återfanns senare i statliga KabiPharmacia. 1995 hade namnet reducerats till Pharmacia och staten sålde hälften av aktierna i företaget till amerikanska UpJohn. Några år senare såldes hela läkemedelskoncernen till Pfizer.
P-piller, charter och gruv-strejk
Varumärket ACO såldes tillsammans med ett antal hudvårdsprodukter till kosmetikaföretaget Oriflame för att i dag ägas av Omega Pharma. ACO-loggan återfinns därmed alltjämt på apotekshyllorna. ACO:s tillverkning av lagerberedningar och ex tempore övertogs inom Apoteksbolaget av service- och sjukhusapoteken. 1981 invigdes en ny produktionsenhet i Umeå och några år senare ytterligare enheter i Stockholm, Malmö och Göteborg.
Samtidigt samordnades bolagets analysverksamhet med produktionen och Apotekens Produktion och Laboratorier,
APL, bildades. Vid privatiseringen av apoteksväsendet överfördes APL till ett eget statligt bolag, som i dag utför forskning och småskalig produktion på uppdrag av apotekskedjor och svensk läkemedelsindustri.
Distriktslaboratoriernas Intresseförening upplöstes i slutet av 1900-talet och dess kapital överfördes i en stipendiestiftelse, som än i dag årligen delar ut cirka 1 miljon kronor till läkemedelsforskning.