100 år i musikskaparnas tjänst
VISA BILDTEXT
Rea på musikaffären LP-skivan i Örebro i samband med butikens treårsjubileum, 1976. Foto: Örebro Stadsarkiv (CC BY).

FÖRETAGEN AV: Sara Johansson 2024-02-01

100 år i musikskaparnas tjänst

Data­insamling har alltid varit grunden till Stims verksamhet. Förr registrerades det mesta för hand och man skickade länge ut pappers­handlingar. I dag kan upphovs­personer själva lägga in information om sina verk på webb­platsen.

Artikeln publicerades i vår tidskrift Företagshistoria nr 4 2023. 

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!

Vid starten 1923 innebar arbetet att kontakta biograf- och restaurang­ägare och övertala dem att teckna en musik­licens med den ny­startade föreningen Svenska Tonsättares Inter­nationella Musikbyrå (Stim). Arbets­platsen var föreningens ordförande Natanael Bergs bostad på Riddargatan 76 i Stockholm och arbetet utfördes ideellt av ett antal engagerade ton­sättare.

Sedan 1919 fanns det en upphovs­rättslag i Sverige, som berättigade ton­sättare och andra utövare av kreativa yrken ersättning när deras verk nyttjas av andra. Men hur ersättnings­modellen skulle se ut och hur inkasseringen skulle gå till var inte formaliserat.

Läs också: Carlssons högtalare sprider ljud som doft

1918 bildades Föreningen Svenska Tonsättare och fem år senare kunde man realisera idén om en inkasso­byrå med rikt­linjer för hur alla som fram­förde musik offentligt skulle betala ersättning till verkens upphovs­rätts­innehavare. Upphovs­rätts­innehavare som också var föreningens medlemmar. Under det första verksamhets­året var Stims inkomster blyga, endast cirka 15 000 kr.

Stim kämpade även för att etablissemangen för mat och dryck skulle betala ersättning för offentlig musik.

Då som nu handlade arbetet i korthet om att registrera låtar som anslutna upphovs­personer lämnade uppgifter om, samt att samla in information om och registrera användningen av de registrerade låtarna. Utöver musik­styckets titel och namn på upphovs­person/-personer skulle det klar­göras om det fanns övriga som hade någon rätt till ersättning, till exempel musik­förlag eller skiv­bolag. Låten fick ett verks­nummer som följde med i all registrering.

Striderna blev många, för musik spelades överallt. Men arbetet lönade sig och intäkterna ökade. Till exempel blev biograferna Stims största inkomst­källa under 1930-, 1940- och 1950-talen. Stim kämpade även för att etablissemangen för mat och dryck skulle betala ersättning för offentlig musik. Och när radio och tv började sändas utarbetade Stim avtal även med dem. 1948 lanseras de nya vinyl­skivorna, LP och EP, i USA och 1950 kom den första svensk­producerade utgåvan.

Läs också: Sveriges första musikexport

I stället för 78 varv per minut kunde skivorna graveras i 33 ¹⁄₃ och 45 varv, vilket avsevärt ökade spel­längden på skivorna. Så småningom dök det upp ytterligare format för att spela musik: kassetter, cd och dessutom nya tv-­kanaler. Fler källor innebar mer musik – och även mer för Stim att hålla reda på.

Populärmusiken och dess grammofonskivor hade sedan 1930-talet blivit en allt större marknad inom musikbranschen. 1943 hade sällskapet Svenska kompositörer av populärmusik (SKAP) tagit plats i Stims styrelse. Foto: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Få vårt nyhetsbrev, varannan vecka, direkt i mejlen.

DATA ÄR GRUNDEN
På kontoret i Stockholm jobbade man inte längre ideellt. De anställda kvinnorna (för det var främst kvinnor) hade fullt upp med att registrera nya verk och in­rapporterad musik­användning. Registreringen gjordes i början för hand men redan i mitten av 1930-talet började man använda sig av hålkorts­maskiner för att bearbeta all insamlad data.

Dessa tidiga former av elektriska räkne­apparater användes sedan under flera decennier. Trots att arbetet på så sätt effektiviserades och professionaliserades allt mer, beskrivs det som att verk­samheten fort­farande präglades av en “familje­företags­stämning”.

Läs också: Så startade Spotify

Den digitala utvecklingen från 1980- talet och framåt ledde inte bara till nya musik­format och mer att göra för Stim. Den ledde också till att själva arbetet blev allt mer digitaliserat. 1984 blev Ulf Nottebom Kaiser datachef och köpte då in datorer, där Stims egna program för ekonomi, licensiering och avräkning integrerades. Den helt digitaliserade musik­rapporteringen dröjde dock.

I mitten av 2000-talet inleddes arbetet med att effektivisera systemen för verks­dokumentation och musik­rapportering, för att möta de stora mängderna digital information som en följd av att de legala musik­tjänsterna, till exempel Apples iTunes, fått fotfäste på musik­marknaden.

Förutom digitalisering gjorde också globaliseringen att svensk musik allt oftare spelades i andra länder. Sam­arbeten mellan olika Stim-sällskap hade funnits redan tidigare, men genom projektet NORD-DOK som lanserades 2000 formaliserades sam­arbetet inom Norden tydligare.

Läs också: Här sitter kulturen i väggarna

Tanken var att man i fort­sättningen skulle slippa sitta och göra samma rapportering i olika länder. Tillsammans med PRS, den engelska mot­svarigheten till Stim, bildades så 2007 ett gemensamt bolag, International Copyright Enterprise, ICE, som skulle hantera framtidens administration kring musik­rättigheter. Även den tyska syster­organisationen anslöt sig.

Den nya formen av musik­distribution – strömning – stod nämligen för dörren. De svenska entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon hade utvecklat sin nya tjänst Spotify under flera års tid innan den lanserades i november 2008. Stim hade, tack vare ICE, verktyg för att ta hand om musik­skaparnas intäkter även från dessa nya källor.

Begreppet »privatkopiering« hade ekat i den ekonomiska debatten sedan 1965 då rull- och bandspelare skapat möjligheten för lyssnarna att spela in och av musik från radio och fonogram. Under 1980-talet växte problematiken när Sonys bärbara kassettspelare »Walkman« lanserats. I Sverige blev den mer känd som en »freestyle« och det såldes uppskattningsvis fyra miljoner spelare under 1980-talet. Foto: Anna Gerdén/Tekniska museet (CC BY)

SÅ FÅR MUSIKSKAPARNA BETALT
För att pengarna ska rulla in till musik­skaparna måste Stim, precis som vid starten 1923, sälja licenser till ställen där musik spelas. Det kan vara allt från restauranger och klubbar till tv-­kanaler eller digitala platt­formar som Spotify.

Olika licenser har olika omfattande krav på rapportering. Ofta är det svårt både för den som ska rapportera och för Stim att veta exakt vad som spelats och hur mycket. Stim tar därför hjälp av Sifo som gör undersökningar och skapar en fördelnings­nyckel.

– Vi kan inte vara mer exakta. Det skulle kräva så mycket mer personal att det skulle äta upp intäkterna, säger Jenny Möllberg som är Stims it-chef och ansvarig för tjänste­utvecklingen.

I dag hanterar Stim cirka två miljoner svenska låtar och man har totalt cirka 40 miljoner titlar i den gemensamma data­basen.

Stims omkostnader ligger stadigt på cirka 10 procent, en nivå man inte vill över­skrida. Men antalet titlar har ökat med åren, liksom komplexiteten. Video on demand-tjänster som till exempel Netflix och olika play­funktioner har gjort det svårare att korrekt registrera musik som används i film. Men även den utmaningen har Stim tagit sig an genom att utveckla ett it-­system som klarar att identifiera musik i filmer. Men det blir väldigt mycket data och väldigt många transaktioner.

Stim gör åtta utbetalningar om året till musik­skaparna. Utbetalningar sker ofta cirka ett år efter fram­förandet, men det beror lite på källan. Från radio betalas det till exempel alltid ut i december.

I dag hanterar Stim cirka två miljoner svenska låtar och man har totalt cirka 40 miljoner titlar i den gemensamma data­basen. Det har dessutom blivit allt vanligare med så kallad split copy­right, där flera upphovs­personer Stim-anmäler samma låt. Sådant kräver fort­farande manuell hand­påläggning där en hand­läggare slår samman informationen till ett verk med ett verks­nummer.

Inter­nationella samarbets­projekt som ICE, med gemen­samma data­baser, har gjort insamlingen av data både mer korrekt och mindre personal­krävande, säger Claudia Salazar som i dag är verksamhets­chef på Stim och som var med och byggde upp ICE.

– Vi har kunnat bygga bort många manuella processer. Men det kräver också annat av våra anställda i dag. Man måste kunna hantera stora mängder data och förstå den. Nu kan medlemmarna göra mycket själva på webb­platsen, men vi måste kunna guida användarna i våra digitala tjänster, säger Jenny Möllberg.

Läs också: 100 år av standarder – tonfrekvensen 440 Hz

Musiken ljud­lägger samtiden, och i dag kan alla som behöver teckna licens för att nyttja musik, göra det på ett enkelt sätt via Stims digitala shop. Stim är med och bistår pod­cast­producenten som behöver en musik­snutt för en intro­jingel, tar betalt för musik­användningen i strömmade tv-serier och filmer och ser till att musik­skaparna får ersättning när en influencer ljud­sätter sin dans­koreografi med en tio år gammal raplåt.

I slutet av 2022 stod Stims intäkter från digitala platt­formar för drygt hälften av de 2,2 miljarder kronor man fördelade till sina medlemmar. Stim har alltid hittat sätt att anpassa avtal och system till nya sätt att konsumera musik. Denna snabbhet och förändrings­vilja har under 100 år varit nyckeln till fram­gången, och en stor anledning till att Stim står sig i konkurrensen med nya aktörer på området.

Prenumerera på tidskriften Företagshistoria!